Arkiv

Archive for the ‘Recension’ Category

Nu kommer boken som många har väntat på – VÄRLDSMÄSTARNA!

september 15, 2010 33 kommentarer


Julia Caesar, journalist och uppskattad krönikör på Snaphanen, ger nu ut boken ”Världsmästarna. När Sverige blev mångkulturellt”. Boken är den granskning av den svenska mångkulturen och invandringspolitiken som media borde göra men inte gör. Istället mörklägger journalisterna sanningen om massinvandringens följder. Boken inleds med en hårdhänt uppgörelse med Julia Caesars egen yrkeskår, ”De apatiska journalisterna”.

Den svenska invandringspolitiken är extrem. Sverige är ett land under kolonisering. Svenska regeringar har – oberoende av partifärg – utnämnt Sverige till världsmästare i godhet och förvandlat landet till global socialbyrå. Sedan 1980 har det lilla landet med 9 miljoner invånare tagit emot 1,3 miljoner invandrare. Var femte svensk har i dag invandrarbakgrund. Av dem som har kommit är bara 5 procent flyktingar. Majoriteten på 95 procent kommer i huvudsak för att ta del av Sveriges frikostiga välfärdssystem. 96 procent saknar pass eller andra ID-handlingar men beviljas ändå permanent uppehållstillstånd. Svenska myndigheter känner alltså inte till identiteten hos det absoluta flertalet som släpps in i landet.

Den ansvarslösa politiken medför stora och djupgående konsekvenser för landet och dess invånare. Statsskulden skenar, skolor och bilar bränns ned varje dag, våldsbrottsligheten ökar och blir alltmer brutal. Förorterna utvecklas allt snabbare till segregerade etniska enklaver befolkade av ett importerat bidragsproletariat. Sverige har EU-rekord och ligger som nummer 2 i världen i anmälda våldtäkter.

Läs journalisten Ulf Nilsons recension av Världsmästarna i Expressen, ”Sverige är på väg åt helvete”.

Det här är några av de ämnen som Julia Caesar tar upp i boken:

· Ett förändrat land. Om föraktet för det svenska, sorgen över ett förlorat land och hur Sverige blev en fristad för minst 1 500 krigsförbrytare och terrorister, bland annat Saddam Husseins giftkemist.

· Hur Sverige blev världsmästare i godhet.

· Människosmugglarnas marknad och asyllotteriet. I tre kapitel granskas asylpolitiken, människosmugglingen, de så kallade ”ensamkommande flyktingbarnen” och anhöriginvandringen.

· Ideologin och dess verktyg. De ideologiska rötterna till det eniga riksdagsbeslutet 1975 om att förvandla Sverige till ett mångkulturellt land analyseras, liksom diskrimineringsombudsmannens (DO:s) verksamhet.

· Integrationsfiaskot. Om bidragsförsörjda etniska enklaver, svartjobbande imamer och import av analfabeter.

· En totalitär ideologi. Islamiseringen av Europa och Sverige i synnerhet.

· Importerad kriminalitet. Den kraftigt ökande våldsbrottsligheten och försöken att mörklägga den.

Boken ges ut under pseudonym. Julia Caesar skriver i bokens inledning:

Det går stick i stäv med den journalistiska kultur och hederskodex som jag har bekänt mig till i hela mitt yrkesverksamma liv. Jag delar fortfarande den principiella inställningen. Det är så det ska fungera i ett fritt och civiliserat samhälle. Men vi lever tyvärr inte i ett fritt och civiliserat samhälle längre. Hoten från islam och alla våldsdåd mot dem som har använt sig av sin grundlagsstadgade yttrandefrihet har helt ritat om yttrandefrihetens karta. Att i dag offentligt ifrågasätta och kritisera islam under eget namn är inte realistiskt. När allt kommer omkring är det inte mitt namn som är viktigt utan det jag har att säga.

Inget svenskt bokförlag har velat ge ut boken. ”Världsmästarna” är en bok som inte är önskvärd i Sverige. Författaren ger därför ut den på eget förlag.
Den kan beställas här:

http://booksondemand.e-butik.se/?artnr=2044

Inom kort kommer antologin ”Fler ministrar borde gråta”, ett urval av de krönikor som Julia Caesar sedan i april har publicerat på Snaphanen.

OBS! För er som ännu inte stiftat bekantskap med Julia Caesars krönikor, finns en länklista med sammanfattningar av de som hittills publicerats här.

Följ denna blogg med bloglovin

dn, svd

blt, blt, blt, hd, hd, hd, gd, gd, gd, ekur, ekur, ekur, ekur, ab, ab, ab, ab, ab, ab, sydsvenskan, sydsv, syd, syd, syd

dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn,dn, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, exp, exp, exp, exp, exp, exp, exp, exp, exp, exp, exp, exp, gp, gp,gp

Sveriges uppgång och fall – om ”Välfärdsåren” av Göran Hägg

maj 20, 2010 16 kommentarer

Med igenkännandets leende är det en ren fröjd att läsa Göran Häggs bok ”Välfärdsåren, svensk historia 1945-1986”. Att Hägg är uppväxt i de områden som jag själv till viss del rörde mig i under min uppväxt gör boken än mer underhållande. Dock är det inte bara förnöjsamheter som erbjuds.

Intressanta orsakssammanhang till nutida egenheter får sig en grundlig genomlysning. Skildringen av dagens vänsterorientering som genomsyrar svenska media och svensk politik ger en god grund för att förstå hur Sverige kunde bli det mest lyckade socialistiska projektet i världen. För den historiska bakgrunden läs här.

Dåtidens politiker insåg att det skulle vara svårt att socialisera storföretagen, varför man valde att socialisera befolkningen, något som inte rönte något större motstånd. Klasskillnader utjämnades och i takt med välfärdssystemets utbyggnad steg skatterna till svindlande höjder.

Hägg behandlar även immigrationspolitiken, som fram till mitten av sjuttiotalet grundades på arbetskraftsinvandring. Hur politikområdet utvecklades därefter lämnar han dock utan närmare kommentarer.

Från att ha haft en tillväxt som före sjuttiotalets oljekris översteg dagens ostasiatiska tillväxtekonomier till att bli ett intetsägande, perifert land med oöverstigliga problem, sammanfattar Hägg Sveriges uppgång och fall på följande sätt:

Genom de förändringar som tog sin början i oredan efter Olof Palmes död har Sverige förvandlats till en obetydlig, råvaruproducerande lydstat i Europas utkant, utan fungerande eget försvar och utan egen utrikespolitik, med en levnadsstandard lägre än Italiens, sämre sociala förmåner för dem som verkligen behöver sådana än i övriga Norden, med långsam tillväxt och låg produktivitet, präglad av samma ökande klyftor, politiska vilsenhet och misstro mot överheten som i jämförbara randstater i Syd- och Östeuropa. Ingenting gör i dag Sverige unikt.

I avsnittet ”Efter sammanbrottet” försöker Hägg att presentera orsaker till landets läge. En vanlig förklaringsmodell är, säger han, att vi ”levt över våra tillgångar”. Riktigt hur det skulle ha gått till förklaras aldrig, säger han. Hans egen analys är:

Bara den mycket naive kan tro annat än att sjukexplosionen är en följd av missbruk av systemet. Orsakerna finns dock i sammanbrottet för välfärdsmodellen i övrigt. Under välfärdsstatens glansdagar existerade knappast problemet.

Hägg ger fyra delförklaringar till bidragsberoendeexplosionen:

1. En orsak är upplösningen av den allmänna moral på vilken välfärdsideologin vilade.

2. En annan är nonchalans och bristande kontroll från myndigheter som tappat tron på sin verksamhet.

3. En tredje är övergivandet av sysselsättningsmålen, vilket gör bidragsberoende till själva grundsituationen för många och ”valet” av bidragsform till en strategifråga för den marginaliserade individen.

4. En fjärde, vad gäller just sjukbidragsdelen, en strävan från regeringen att dölja en del av den i det nya, inflationsbekämpande systemet nödvändiga strukturarbetslösheten. Att vi inte har råd med detta någon längre tid är självklart. Särskilt inte om de som står utanför arbetsmarknaden ändå genom ivrigt jobbsökande ska kunna bidra till sänkta lönekrav och lägre inflation. Det sista fundamentet i den generella välfärden kommer därmed att raseras.

Trots Häggs polerade framställning, ger han ofta svidande nålstick och lyckas påvisa orsakssammanhang som många politiker än idag konsekvent förnekar eller försöker undanhålla. Att ge en rättvisande bild av denna omfångsrika och läsvärda bok på 454 sidor är omöjligt. Boken är oerhört läsvärd och låter läsaren själv dra slutsatser som det sannolikt inte fanns utrymme att utveckla i denna, redan tjocka, bok.

Följ min blogg med bloglovin

Reepalu en avfälling?

februari 8, 2010 4 kommentarer

Det råder ingen tvekan om att Malmös socialdemokratiska kommunalråd, Ilmar Reepalu, stämmer in på beskrivningen av dem som i boken Ayatollan kallas avfällingar. (Se min recension av boken här.)

Avfällingarna är i boken de finnar som konverterat till islam och som aktivt bekämpar det demokratiska samhället. Avfällingarna är de som trakasserar oliktänkande på olika sätt, ofta handgripligen. Avfällingarna överger sina finska värderingar och anammar den muslimska gruppens alltjämt ökande krav, trots att gruppen är en minoritet, dock en överväldigande stor sådan på 40 procent.

Förra veckan gjorde Reepalu skandalösa uttalanden med anledning av judarnas prekära situation i Malmö. Judarna väljer att flytta därifrån p.g.a. helt öppna trakasserier från de muslimska invånarna. Judarna känner sig inte trygga längre i Malmö. De har bott där i hundra år, men har sett sin situation förvärras å det grövsta under senare år, särskilt i samband med den allt växande muslimska befolkningen. Judarnas barn trakasseras i skolor och på deras dagis har man tvingats installera övervakningskameror och bombsäkra entréer.

Vid en fråga i en intervju i Skånska Dagbladet om Reepalu anser att judarnas situation är tillfredsställande, kan han inte avhålla sig från att dra in storpolitiken och säga att judarna i viss mån själva måste ta ett ansvar själva för sin situation.

Just detta sätt att skylla ifrån sig stämmer så oerhört väl in på de personer som i boken Ayatollan benämns avfällingar. Reepalu tycker inte att judarna ska trakasseras, men villkorar likväl deras rätt att få slippa trakasserier. Han skyller helt enkelt ifrån sig och vill inte ta något ansvar. På så sätt rättfärdigar han – indirekt – att den rådande situationen upprätthålls.

Är det så att Reepalu har gått och blivit en svensk avfälling? Det lämnar jag åt er läsare att avgöra efter att ni läst boken Ayatollan.

Varför är det så tyst om Reepalus skandalösa klavertramp i svensk media? Debatten är dock livfull på Internet. Många bloggar har kommenterat detta. Jag gör det i min engelska blogg och på Newsmill pågår debatten för fullt.

Svensk press krisar och upplagorna går ned. Om de skulle ta av sig sina politiskt korrekta glasögon kan de se att den meningsfulla och osminkade debatten numera äger rum på Internet. Tidningarnas tid lär vara förbi, såvida de inte ändrar sin nyhetsrapportering och låter läsarna bestämma vad läsarna anser vara viktig information. Folk vill läsa och debattera viktiga frågor, och inte det som gammelmedia väljer ut, silar och vinklar.

Just den i svensk press avsaknade debatten om Reepalus uppseendeväckande uttalanden borde stämma till eftertanke på tidningsdrakarnas redaktioner.

Sist men inte minst: Vad säger Mona Sahlin om dessa flagranta uttalanden? Ska hennes tystnad tolkas som att även hon är en avfälling?

Följ min blogg med Bloglovin

Recension av Ayatollan

januari 31, 2010 15 kommentarer

Boken Ayatollan, 1995

Staffan Bruuns bok Ayatollan

Staffan Bruun: Ayatollan
Utgiven 1995 på Schildts förlag
ISBN: 951-50- 0743-7

Efter ett tips i en nyhetskommentar på Internet, har jag läst Ayatollan. Staffan Bruun är en finlandssvensk författare som skrivit elva deckare, en roman, fackböcker samt satir för radioprogram. Bruun är mest känd för sin serie böcker om journalisten Burt Kobbat. Alla Kobbatböcker varav den första är satiriska thrillers och de utspelar sig i framtiden. Romanerna brukar handla om aktuella ämnen som dopning, terrorism, missbruk av EU-medel, trafficking m.m.

Ayatollan handlar om år 2004 då de europeiska demokratierna har förlorat. Islams gröna faja vanar i regeringsbyggnaderna från Stockholm till Madrid. De muslimska fundamentalisterna har infört islamisk lag, sharia, i land efter land. Peterskyrkan i Rom heter Petersmoskén.

Bokens handling är i princip förlagd till Helsingfors, även om en kortare del i början utspelar sig i Stockholm. Under sommaren försöker Finlands president Esko Aho stå emot försöken att förvandla även Finland till en islamisk republik.

Även många finnar har konverterat till islam och bytt till arabiskklingande namn. De finns inom polisen, i armén och givetvis i regeringen. De är en stor grupp och utgör 40 procent av befolkningen och har börjat trakassera de finnar som inte har konverterat. Kvinnor utan slöja följs av muslimska ungdomsgäng som förföljer och misshandlar dem.

I Sverige är stämningen inte bättre. Det råder upploppsstämning och stora motsättningar. Muslimer tar sig friheter att hoppa på folk, och särskilt kvinnor, som inte klär sig enligt muslimska diktat. Polisen står maktlös då muslimerna alltid rör sig i hoper, som gör dem starka, provokativa och våldsbenägna. Ett veritabelt skräckscenario.

Icke-muslimska grabbar protesterar genom att slita sjalarna av muslimska kvinnor, som får stryk av sina män för att de visar sig otäckta. Burt Kobbat följer med djup motvilja hur barer och restauranger förvandlas till tesalonger för män, hur kvinnor tvingas klä sig i slöja och hur griskött förbjuds.

Under några heta sommardagar inleder fundamentaliseterna ”jihad” i Helsingfors, ett heligt krig mot minikjolar, korvkiosker och didskotek. Den som kan flyr men Burt Kobbat jagas över hela landet som misstänkt för mordet på de finländska musligermas religiösa ledare, ayatolla Veikko.

Boken är högaktuell. Federala amerikanska myndigheters beräkningar att muslimernas andel av EU:s befolkning kommer att fyrdubblas fram till 2050. Detta påverkar vårt samhälle i grunden, oavsett vad vi råkar tycka, och därför diskuterades det öppet i flera andra länder i höstas, men inte i Sverige. Journalisterna har undvikit att allsidigt belysa konsekvenserna.

Att sharialagar kan komma att föreslås från muslimer i Sverige är inte någon utopi. Förra veckan lades en doktorsavhandling fram i Uppsala där doktoranden förordade sharialagarnas införande i Sverige. Ännu har inga kommentarer (dementier?) om detta kommit från politiskt håll.

Att boken är aktuell behöver ingalunda betyda att den speglar en kommande framtid. Den islamiska inriktningen i boken påminner om den i Iran, en inriktning med sedlighetspoliser och fatwor som utfärdas vitt och brett. Folk som aktivt motarbetar muslimerna riskerar att få – och får – halsen avskuren.

Muslimerna i Sverige är inte en enhetlig grupp, utan består av muslimer från många olika länder och inriktningar. Problemet är om enstaka fundamentalister/islamister tillåts dominera och göra sig till talesmän för ALLA muslimer. Först då kan problem börja skönjas. Samt att okritiska politiker pö om pö gör eftergifter för ständigt ökande krav från dessa självutnämnda ledare, som politikerna tar för givet är alla muslimers företrädare. Det farliga är alltså om politikerna ser muslimerna som en grupp, och inte som enskilda individer, en tendens som redan idag är uttalad, då man kollektiviserar människor och talar om olika (kulturella) grupper istället för att se människor som personer.

Boken skapar eftertanke, är absolut läsvärd och framför allt lättläst. Den tar upp ett ämne som är synnerligen intressant, särskilt i dagens Sverige, då svenskarnas minskade nativitet kompenseras med storskalig immigration från islamiska länder. Detta kan inte ske obemärkt. Men eftersom yttrandefriheten är så kringskuren i Sverige i dessa frågor kan en debatt av detta slag tyvärr inte föras utan att rasistanklagelserna viner i luften.

Följdfrågan blir: när ska detta få börjas diskuteras?

Följ min blogg med bloglovin

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 52 andra följare