Archive

Archive for januari, 2010

Recension av Ayatollan

januari 31, 2010 15 kommentarer

Boken Ayatollan, 1995

Staffan Bruuns bok Ayatollan

Staffan Bruun: Ayatollan
Utgiven 1995 på Schildts förlag
ISBN: 951-50- 0743-7

Efter ett tips i en nyhetskommentar på Internet, har jag läst Ayatollan. Staffan Bruun är en finlandssvensk författare som skrivit elva deckare, en roman, fackböcker samt satir för radioprogram. Bruun är mest känd för sin serie böcker om journalisten Burt Kobbat. Alla Kobbatböcker varav den första är satiriska thrillers och de utspelar sig i framtiden. Romanerna brukar handla om aktuella ämnen som dopning, terrorism, missbruk av EU-medel, trafficking m.m.

Ayatollan handlar om år 2004 då de europeiska demokratierna har förlorat. Islams gröna faja vanar i regeringsbyggnaderna från Stockholm till Madrid. De muslimska fundamentalisterna har infört islamisk lag, sharia, i land efter land. Peterskyrkan i Rom heter Petersmoskén.

Bokens handling är i princip förlagd till Helsingfors, även om en kortare del i början utspelar sig i Stockholm. Under sommaren försöker Finlands president Esko Aho stå emot försöken att förvandla även Finland till en islamisk republik.

Även många finnar har konverterat till islam och bytt till arabiskklingande namn. De finns inom polisen, i armén och givetvis i regeringen. De är en stor grupp och utgör 40 procent av befolkningen och har börjat trakassera de finnar som inte har konverterat. Kvinnor utan slöja följs av muslimska ungdomsgäng som förföljer och misshandlar dem.

I Sverige är stämningen inte bättre. Det råder upploppsstämning och stora motsättningar. Muslimer tar sig friheter att hoppa på folk, och särskilt kvinnor, som inte klär sig enligt muslimska diktat. Polisen står maktlös då muslimerna alltid rör sig i hoper, som gör dem starka, provokativa och våldsbenägna. Ett veritabelt skräckscenario.

Icke-muslimska grabbar protesterar genom att slita sjalarna av muslimska kvinnor, som får stryk av sina män för att de visar sig otäckta. Burt Kobbat följer med djup motvilja hur barer och restauranger förvandlas till tesalonger för män, hur kvinnor tvingas klä sig i slöja och hur griskött förbjuds.

Under några heta sommardagar inleder fundamentaliseterna ”jihad” i Helsingfors, ett heligt krig mot minikjolar, korvkiosker och didskotek. Den som kan flyr men Burt Kobbat jagas över hela landet som misstänkt för mordet på de finländska musligermas religiösa ledare, ayatolla Veikko.

Boken är högaktuell. Federala amerikanska myndigheters beräkningar att muslimernas andel av EU:s befolkning kommer att fyrdubblas fram till 2050. Detta påverkar vårt samhälle i grunden, oavsett vad vi råkar tycka, och därför diskuterades det öppet i flera andra länder i höstas, men inte i Sverige. Journalisterna har undvikit att allsidigt belysa konsekvenserna.

Att sharialagar kan komma att föreslås från muslimer i Sverige är inte någon utopi. Förra veckan lades en doktorsavhandling fram i Uppsala där doktoranden förordade sharialagarnas införande i Sverige. Ännu har inga kommentarer (dementier?) om detta kommit från politiskt håll.

Att boken är aktuell behöver ingalunda betyda att den speglar en kommande framtid. Den islamiska inriktningen i boken påminner om den i Iran, en inriktning med sedlighetspoliser och fatwor som utfärdas vitt och brett. Folk som aktivt motarbetar muslimerna riskerar att få – och får – halsen avskuren.

Muslimerna i Sverige är inte en enhetlig grupp, utan består av muslimer från många olika länder och inriktningar. Problemet är om enstaka fundamentalister/islamister tillåts dominera och göra sig till talesmän för ALLA muslimer. Först då kan problem börja skönjas. Samt att okritiska politiker pö om pö gör eftergifter för ständigt ökande krav från dessa självutnämnda ledare, som politikerna tar för givet är alla muslimers företrädare. Det farliga är alltså om politikerna ser muslimerna som en grupp, och inte som enskilda individer, en tendens som redan idag är uttalad, då man kollektiviserar människor och talar om olika (kulturella) grupper istället för att se människor som personer.

Boken skapar eftertanke, är absolut läsvärd och framför allt lättläst. Den tar upp ett ämne som är synnerligen intressant, särskilt i dagens Sverige, då svenskarnas minskade nativitet kompenseras med storskalig immigration från islamiska länder. Detta kan inte ske obemärkt. Men eftersom yttrandefriheten är så kringskuren i Sverige i dessa frågor kan en debatt av detta slag tyvärr inte föras utan att rasistanklagelserna viner i luften.

Följdfrågan blir: när ska detta få börjas diskuteras?

Följ min blogg med bloglovin

Social turism i annan tappning

januari 24, 2010 10 kommentarer

Den 1 maj 2004 minns vi att EU utvidgades med tio nya medlemsländer: Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien, Slovakien och Tjeckien.

Vi kanske också minns att dåvarande statsministern Göran Persson oroades av att dessa länder var förhållandevis fattiga. Han befarade att ländernas invånare skulle komma hit och snylta på vår välfärd. Därför myntade han uttrycket ”social turism”.

Så här i backspegeln kan man undra hur Persson med berått mod kunde stå och uttrycka sig så nedlåtande mot de nya EU-medlemmarna, samtidigt som han höll portarna vidöppna för påstådda asylanter med efterkommande familjemedlemmar från Mellanöstern och Afrika. Jag skriver ”påstådda” eftersom statistiken talar sitt tydliga språk. Mindre än 90 procent av invandrade människor är inte ”riktiga” asylanter enligt bestämmelserna i FN:s konvention. Vad är då de? Vad ska de kallas?

Tja, det finns många olika ord som cirkulerar av mer eller mindre trevlig karaktär: lycksökare, låtsasflyktingar, skäggebarn, ankarbarn, m.fl. I TV-programmet Dokument utifrån kallades de av de engelska reportrarna rätt och slätt för för ekonomiska migranter, som väl torde vara den mest adekvata benämningen.

Att som Göran Persson å ena sidan låtsas hålla hårt i skattebetalarnas pengar när det gäller EU-medborgare, men å andra sidan låta Sveriges ekonomi formligen förblöda på grund av just dessa ekonomiska migranter, är inte det ett hyckleri på gränsen till högförräderi?

Torde inte dagens massinvandring vara ett praktexempel på just social turism, något som Persson låtsades vara så rädd för, men i lönndom lät äga rum bakom svenska folkets rygg?

Följ min blogg med bloglovin

Publicistklubben – debatten går vidare …

januari 20, 2010 Lämna en kommentar

Debatten på Pulicistklubbens webbplats, i kölvattnet efter måndagens paneldebatt, går vidare med ”PK-veteranen”. Ytterligare en deltagare, Zafir, har anslutit sig med ett synnerligen vederhäftigt och eftertänksamt inlägg.

Istället för att fortsätta och klistra in debatten på Aktualia kan ni följa den på plats och ställe:

http://www.publicistklubben.se/2010/01/18/direkt-fran-debatten-om-sd-och-medierna/comment-page-1/#comment-3758

Orrenius har fått pris för något som man egentligen förväntar sig av alla journalister med någorlunda integritet. Så egentligen är det sorgligt att denna egentliga journalistik ska behöva belönas. Fast i Sveriges debattklimat är det uppenbarligen nödvändigt. Förhoppningsvis kan det leda till att de flesta svenska journalister får sig en tankeställare.

Följ min blogg med bloglovin

Publicistklubben och Orrenius – efterföljande debatt

januari 19, 2010 4 kommentarer

Den 18 januari höll publicistklubben en paneldebatt under rubriken SD och medierna, med anledning av att Niklas Orrenius på Sydsvenskan fick ta emot Olle Stenholms minnespris med följande motivering. ”För en tidig och stilsäker skildring av Sverigedemokraterna men också för ett ifrågasättande av den egna journalistrollen”.

På publicistklubbens sida finns länkar till artiklar skrivna av Orrenius. Det fanns mycket att ha åsikter om som paneldeltagarna yttrade. Eftersom debatten höll på 100 minuter inskränkte jag mig till följande kommentar:

Intressant debatt! Men ord används som skulle behöva definieras. Vad menar de egentligen med rasism? Är i så fall muslimer en ras? Lite mer varsamhet med termer vore önskvärt för att debatten ska kännas riktigt seriös.

Att avfärda alla som röstar på SD som rasister är ytterligare ett tecken på den beröringsskräck som nämndes i ett inledande anförande. När ska man i så fall ta upp den beröringsskräck som riksdagspartierna har när det gäller att ta upp och redovisa de faktiska kostnaderna för hela invandringskomplexet? Detta och endast detta är orsaken till att många rör sig mot SD och ingen påstådd ”rasism”.

PK-veteran svarade följande på inlägget:

Svar till ”Cavatus”
Varken judar eller muslimer är en ras (men väl en folkgrupp), men likafullt existerar antisemitism och islamofobi. SD ör ett islamofobiskt parti, det avslöjade ju Jimmie Åkesson med all önskvärd tydlighet med sitt konstiga svar om vad som är hets mot folkgrupp.
Hets är för honom bara ”trams”.
Ingen hets mot någon minoritet tycks honom främmande – det var väl det mest intressata som kom fram på PK.
INGE sa att SDs ev. väljare är rasister. Låt oss börja granska hatbloggarnas och SD-propagandisternas lögner i sömmarna i fortsättningen.
Den verkligt stora faran är när stormedia och makthavare som t ex på SVD på ledar- och nyhetsplats gör SDs falska och överdrivna hotbilder till sina – se t ex SVD sid 12-13 igår.
Ta varning av Danmark- Om inte JÅs artikel i Aftonbladet anses som hets mot folkgrupp då har en klar gräns för hat och hets mot muslimer
flyttats fram.

Mitt svar till PK-veteranen:

Men ska vi följa ditt resonemang bör rimligen uttrycket ”ägna sig åt hets mot folkgrupp” med olika omskrivningar användas istället för ordet rasist. Men det är klart att det är enklare – och sannerligen mer stigmatiserande – att slänga sig med den icke helt korrekta benämningen.

Vad kan då den uppflammande ilska som du läser på det du kallar hatbloggar bero på? Har du frågat dig det? Kan det bero på att dessa människor bor och vistas i omgivningar där ”gnisslet”, som Orrenius uttryckte sig, är som värst? Att de ständigt konfronteras med det bland politiker så hyllade multikulturella samhället? Att det inte är så sockersött och trevligt som propagandan vill göra gällande? Att det faktiskt finns en baksida som tystas ned i massmedia?

När man inte känner till hur ”verklighetens folk” har det, bygger man upp sin egen världsåskådning, grundad på det man ser och hör i sin egen omedelbara närhet. Och ser och hör man inget särskilt i sin omedelbara närhet är risken att man tror att alla andra också har det så, eller nästan så, och att de som klagar är gnälliga och negativa. Det är just detta som skapat klyftan mellan medelklassen och arbetarklassen beroende på att de bor på helt olika ställen, och med andra i ord i helt olika världar.

Att fnysa åt folk som drabbas av och oroas över den utbredande islamiseringen i ens närområde är ett högfärdssyndrom. Det späder bara på ilskan hos dem som dagligen har att leva med ”gnisslet”. Skulle inte förvåna mig om du lever i en omvärld där man lika gärna skulle kunna blunda för problemet. Där man skulle kunna avfärda det just som ”rasism” istället för att lyssna på människor. Politikerna är tvungna att börja ta problemen på allvar och lyssna på alla parter.

Nu till den viktigaste frågan. Många väljare har börjat undra vad massinvandringen verkligen kostar. Den frågan får inte ställas oförskyllt. Då finns det risk att rasistanklagelserna viner i luften. Bara vetskapen om detta får folk att tiga offentligt. Men vad tror du de tänker? Det är nämligen lågt till tak i just denna budgetdiskussion. Varför ska det vara så tabubelagt att prata just dessa kostnader? Just tabubeläggningen gör att SD vinner mark. Många vill veta sanningen. Majoriteten är ingalunda några ”rasister”. Tvärtom. Men de vill ändå få svar. SD står för en – möjligen osvensk – frispråkighet och folk känner att SD står på just folkets sida i denna fråga som gäller rätten att ifrågasätta.

Finns det något rasistiskt i deras partipgrogram? Har du läst det innan du dömer? Jag har läst det efter alla påhopp på dem och finner det inte. Att människor som lutar åt att rösta på SD kan beskyllas för att vara rasister gör dem inte sämre som väljare. En väljare är nämligen lika med en röst. Och just detta kopplat med öppenheten att tala om det tabubelagda skrämmer de etablerade politikerna. Media spelar med i denna lek. Vem vid köttgrytorna vill hamna i kylan?

Orrenius är en förlösande faktor i den svenska medievärlden. Han kan rapportera utan att lägga in värderingar, utan att känna sig manad att missionera för ”den enda rätta åsikten”. Många journalister borde nu få sig en tankeställare när de vaknar upp med propagandismens baksmälla dunkande i huvudet.

Följ min blogg med bloglovin

Wallraff gör comeback – i Sverige?

januari 18, 2010 1 kommentar

Günter Wallraff är en tysk journalist som från 1960-talet och framåt förklädde sig under falsk identitet, nästlade sig in hos flera tyska företag och industrier och skrev reportage och böcker om hur det verkligen gick till bakom kulisserna i samhället. Av honom har vi fått ordet ”wallraffa”. Han prövade bland annat på hur det var att vara turkiskt gästarbetare och den människosyn som turkarna möttes av. Utklädd till turk satt han till och med vid samma bord som sin mor, som inte kände igenom honom med linser, peruk och sminkning.

Merit Wager, kolumnist i Svenska Dagbladet och tidigare ungdomsflyktingsamordnare, lägger fram aggraverande uppgifter på sin blogg om hur lätt det är att få asyl på oriktiga grunder i Sverige. De flesta (över 90 %) uppfyller inte FN:s krav på flyktingstatus. De flesta förstör även sina identitetshandlingar innan de kommer hit. Det är enklare att få asyl då, särskilt om man är över 18 år eller har några andra lik i lasten. Ibland är det de mest hårresande historier som rullas upp som vi aldrig skulle få reda på via de officiella kanalerna.

Vad sägs om turken som åtalas för brott när han är hemma på semester och återvänder till Sverige och söker asyl på nytt fast i annat namn för att undkomma straffet för det brott han begått. Visst fick han asyl och kunde återförenas med sin fru under förevändning att de kände varann från Turkiet och nu blivit kära i varandra. Eller om den släpphänta asylprövningen där de flesta asylsökande utan papper utnyttjar situationen och ljuger om härkomst och asylskäl. Eller om flykt från militärtjänst eller fängelse på kamel, åsna och lastbil för att stappla in på Migrationsverket med nyplockade ögonbryn, italienska modeskor och flera kappsäckar. Eller när migrationsdomstolen sätter sig över regeringens beslut och kör sitt eget race. Listan kan göras lång och detta var bara några få exempel från Merits blogg.

Enligt nyhetssajten Fria Nyheter sökte nio svenska medborgare förra året asyl i Sverige enligt Migrationsverkets statitsk. Inte helt otippat saknade de alla pass vid ansökningstillfället. Vad de hade för skäl framgick inte, men sannolikt sökte de, som de flesta andra, asyl av ekonomiska skäl.

Men för att återknyta till Günter Wallraff. De flesta journalister i Sverige verkar skriva under på den flykting- och massinvandringspolitik vi har idag. Men det borde finnas en eller ett par stycken som är av en annan åsikt, som kanske vill ha uppslag till en bok i undersökande journalistik från ”insidan”. Här bjuder jag på ett tips som säkert skulle skaka om grundvalarna och bli en given succé. Att förklä sig och under falsk identitet söka asyl i Sverige utklädd till utomeuropé. Det kanske till och med finns en svensk journaliskt med ”rätt utseende” och som till och med kan något utomeuropeiskt språk som vill ta sig an uppdraget. Hur är det att söka asyl och vara papperslös? Hur blir man bemött? Vilka valser är mest gångbara? Vad blir den ekonomiska uppbackningen? Hur fort går det? Frågorna hopar sig.

Det är dags för lite mer wallraffande i den svenska ankdammen. I vissa frågor där man lagt locket på kanske det är det enda sättet att få reda på fakta.

Följ min blogg med bloglovin

Nytt uppdrag för Riksrevisionen

januari 18, 2010 Lämna en kommentar

Saxat ur Wikipedia:

”Riksrevisionen, är en statlig förvaltningsmyndighet under Sveriges riksdag och är en del av riksdagens kontrollmakt.

Riksrevisionen är en oberoende granskare av statens verksamhet. Oberoendet är grundlagsskyddat. Riksrevisionen granskar och rapporterar om brister i regeringens förvaltning, myndigheter och statliga bolag. Uppdraget är att granska den statliga verksamheten och därigenom medverka till god resursanvändning och en effektiv förvaltning i staten. En viktig roll är att skapa demokratisk insyn, att ge medborgarna möjlighet att se hur demokratiska beslut fattas och genomförs.

Riksrevisionens tre huvuduppgifter är årlig (finansiell) revision, effektivitetsrevision samt internationell verksamhet. Myndigheten leds av tre riksrevisorer. Dessa beslutar om vad som ska granskas efter samråd med varandra. Riksrevisionen har en styrelse som ger förslag till budget för myndigheten och beslutar om vilka granskningar som riksdagen ska ta ställning till. Riksdagen utser Riksrevisionens styrelse.”

Under årens lopp har vi sett resultatet av Riksrevisionens verksamhet. För inte helt länge sedan fick Vägverket svidande kritik för att bl.a. vägarnas underhåll samt administrationen kring detta som var under all kritik. Fast det har ju vi bilister märkt sedan många år tillbaka. Men det är som att det inte räknas när medborgarna konstaterar fakta. När Riksrevisionen fastställer det vi alla lever med, då finns det liksom svart på vitt och är inte längre att betrakta som vanligt ”gnäll”.

Utöver de områden som just nu granskas som t.ex. omregleringen av apoteksmarknaden, tillsynen av överförmyndare och polisens brottsförebyggande arbete, så finns det ytterligare ett, eller möjligen två, områden som är i akut behov av granskning. Dels den förda invandringspolitiken överlag (ur systemisk synpunkt), dels kostnaderna som är resultatet av invandringspolitiken. Detta är mycket intressanta fakta, som vi väljare inte verkar kunna få svar på av våra folkvalda. Så fort frågor ställs om detta, blir alltid svaret att grupper inte kan ställas mot varandra, eller också får man höra att man är rasist. Här behövs det verkligen demokratisk insyn, som det så vackert heter i beskrivningen av myndigheten. Förresten kanske det vore på sin plats att granska demokratiunderskottet inom den svenska yttrandefriheten i samma veva?

Senast frågor inom migrationspolitiken granskades var 2004 (Snabbare asylprövning) och 2005 (Från invandrarpolitik till invandrarpolitik). Den sistnämnda granskar hur regeringen har genomfört integrationspolitiken. Där får regeringen svidande kritik för att den inte lyckats uppfylla sina mål.

Det är de tre riksrevisorerna som beslutar om vad som ska granskas och hur granskningen ska gå till. Beror på om de är politiskt tillsatta och därmed inte granskar förehavanden som är att betrakta som politisk inkorrekta? Om det nu är så att de själva helt fritt beslutar om vad som ska granskas, kanske man skulle mejla och tipsa dem om dessa frågor, som i alla fall jag är oerhört intresserad av att få svar på svart på vitt, utan att behöva bli kallad rasist.

Följ min blogg med bloglovin

Aktualia flyttar till wordpress

januari 9, 2010 Lämna en kommentar

Hej! De tidigare – alldeles för få – inlägg som gjorts på Aktualia finns kvar på den tidigare adressen: aktualia.blogspot.com. Från och med nu kommer alla inlägg att postas här. Varmt välkomna!

Följ min blogg med bloglovin

Kategorier:Uncategorized