Social turism i annan tappning

Den 1 maj 2004 minns vi att EU utvidgades med tio nya medlemsländer: Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien, Slovakien och Tjeckien.

Vi kanske också minns att dåvarande statsministern Göran Persson oroades av att dessa länder var förhållandevis fattiga. Han befarade att ländernas invånare skulle komma hit och snylta på vår välfärd. Därför myntade han uttrycket ”social turism”.

Så här i backspegeln kan man undra hur Persson med berått mod kunde stå och uttrycka sig så nedlåtande mot de nya EU-medlemmarna, samtidigt som han höll portarna vidöppna för påstådda asylanter med efterkommande familjemedlemmar från Mellanöstern och Afrika. Jag skriver ”påstådda” eftersom statistiken talar sitt tydliga språk. Mindre än 90 procent av invandrade människor är inte ”riktiga” asylanter enligt bestämmelserna i FN:s konvention. Vad är då de? Vad ska de kallas?

Tja, det finns många olika ord som cirkulerar av mer eller mindre trevlig karaktär: lycksökare, låtsasflyktingar, skäggebarn, ankarbarn, m.fl. I TV-programmet Dokument utifrån kallades de av de engelska reportrarna rätt och slätt för för ekonomiska migranter, som väl torde vara den mest adekvata benämningen.

Att som Göran Persson å ena sidan låtsas hålla hårt i skattebetalarnas pengar när det gäller EU-medborgare, men å andra sidan låta Sveriges ekonomi formligen förblöda på grund av just dessa ekonomiska migranter, är inte det ett hyckleri på gränsen till högförräderi?

Torde inte dagens massinvandring vara ett praktexempel på just social turism, något som Persson låtsades vara så rädd för, men i lönndom lät äga rum bakom svenska folkets rygg?

Följ min blogg med bloglovin

Annons