Arkiv

Archive for februari, 2010

Locket fortsatt på i svensk media

februari 25, 2010 7 kommentarer

Föreningen Grävande Journalister har i en enkät låtit journalister på SVT:s, SR:s och TV4:s morgonredaktioner svara på frågor om pressekreterarnas påtryckningar.

De krav pressekreterarna ställer upp som villkor för politikers medverkan i olika debattsammanhang som t ex dom olika morgonsoffeprogrammen är vem dom olika ministrarna kan tänkas debattera mot. Få ställer upp mot vanliga ”drabbade” människor. Synpunkterna kan också handla om programmets vinkel. Politikerna ser till att lägga locket på debatten genom dessa ”härskartekniker”. Men media spelar med. Istället för att göra ett scoop om politikernas val att hålla sig borta från verkligheten, springer man makthavarnas ärenden.

Att locket ligger på i debatten är det många som kan vittna om. Men journalister blånekar oftast. Att erkänna detta kan skada deras intergritet och rykte. Det är t.ex. Alexandra Pascalidou ett exempel på, när hon i Ring P1 tisdagen den 23 februari (18.35 minuter in i programmet) (eller här för endast det inslaget) blank förnekar detta, när en inringare bestämt hävdar detta och anger en lista över politiskt tabubelagda ämnen, bl.a. massinvandringen, våldtäktsstatistiken och rättssystemet.

Lena Sundströms Augustnominerade bok Världens lyckligaste folk har recenserats av Tomas Polvall på Norrköpings Tidningar och Johan Lundberg på Axess, där båda risar boken. Även Per Landin, kulturskribent på DN, har recenserat den och de båda intervjuas i Studio Ett den 23 februari 2010. Landin kallar boken fördomsfull och rasistisk och hävdar att Sundström framställer danskar som obildade, motbjudande och efterblivna, till skillnad från oss svenskar som hon framställer som mer humana, toleranta och öppna.

Landin tror inte att man hindrar främlingsfientlighet genom att sjukdomsstämpla eller beskriva den på det sätt som Sundström gör. Sundström använder nämligen Danmark som ett varnande exempel på hur det kan bli om vi tillåter en offentlig diskussion om de här problemet. Det har förts en omfattande diskussion i Danmark om invandring, intergration, islamism och sociala klyftor. Det är högre till tak där, vilket Landin ser som något gott. ”Svensk debatt skulle må bra av om den muslimska invandringen och deras skepsis mot västerländska värden samt vår negativa självbild kunde debatteras öppet och fortlöpande och i motsats till Lena tror jag att en sån debatt skulle leda till en normalisering”, säger Landin.

Programledaren Anders Holmberg frågar då Sundström: ”finns någon poäng att lyfta takhöjden lite, dvs. tillåta en friare debatt än vad som i praktiken är tillåtet här”.

Sundström svarar: ”Jag ser en fara i att man får det typen av retorik, att det blir detsamma som att lyfta på locket” och menar att stödet för DF bara ökade när folk öppet får diskutera dessa frågor. ”Jag tror inte riktigt på den här förmågan att lufta bort ett hat, jag tror att det finns risk att man syresätter det snarare”.

I denna diskussion avslöjar sig Holmberg pinsamt nog när han faktiskt erkänner att det finns ett lock på debatten om invandringspolitiken i Sverige, detta lock som notoriskt förnekas så fort det nämns. Sundberg bekräftar dessutom lockets existens. Ridå!

Eftersom Sverige inte har någon konstitutionsdomstol och media anses fungera som den tredje statsmakten, är det illavarslande när makten lägger sig i och styr media. Det är även illavarslande när media springer de styrandes intressen. Det är särdeles illavarslande när media hindrar en vital offentlig debatt i många ämnen som de flesta svenskar anser vara angelägna att få debattera.

Följ min blogg med bloglovin

Studio 1 om Mohammedkarikatyren

februari 21, 2010 Lämna en kommentar

Det finns anledning att återkomma till Studio 1, ett program i Sveriges Radio P1 som enligt hemsidan ägnar sig åt fördjupad nyhetsrapportering. I sändningen den 11 februari (24.30 minuter in i programmet) diskuteras även den norska tidningen Dagbladets publicering av Mohammedkarikatyren. Som vi vet fick det stora konsekvenser. De muslimska taxiförarna i Oslo, som är cirka 1000 stycken, iscensatte strejker. Det har hållits demonstrationer och hot om terrorangrepp har förekommit.

Studio 1:s reportrar, Anders Holmberg och Monica Saarinen, intervjuar Dagbladets redaktör Lars Helle. Enligt Holmberg var det ett ”dramatiskt publicisiskt beslut” att publicera bilden. Helle svarar att han vill överlåta åt läsarna att avgöra om bilden i fråga följer de regler som PST (SÄPO i Norge) har ställt upp eller om PST överskrider den gränsen.

Programledarna frågar retoriskt om det inte hade t.ex. varit förnuftigare att låta bli att publicera bilden ”med tanke på allt som hänt i Danmark”. Saarinen nämner att just en gris är det värsta djuret man kan avbilda Muhammed som. Helle kontrar med att han har sin fulla rätt att publicera den omdiskuterade bilden. Saarinen undrar vilket ansvar Helle anser att han har om de kommande demonstationerna blir vålsamma eller ej. Helle svarar att han inte kan stå som ansvarig för reaktioner som ligger utanför yttrandefriheten.

Här begår Saarinen det vanliga, svenska tankefelet att det är Dagbladet som är grundorsaken till eventuella framtida våldsamma demonstrationer. Inte demonstranterna. Hon förespeglar alltså att enskilda individer inte är ansvariga för sina personliga handlingar, ett slags kollektivistiskt omyndigförklarande av vuxna människor.

Programledarna fortsätter att pressa Helle och frågar honom om han skulle publicera än det ena än det andra extrema exemplet. Helle svarar: ”Tidningen har en 140-årig tradition av att vara en liberal och oavhänging tidning.” Ett sista försök att få Helle att göra avbön är att fråga honom om han skulle ångra sig om norska flaggor skulle brännas världen runt. Hans oprovocerade svar blir: ”Principen ligger fast. Bilden har inte publicerats som en provokation utan var en del av en nyhetsrapportering.” Det svenska medieparadigment visar tyävrr inte några tecken på samma principfasthet.

Av en slump snubblade jag på följande egyptiska videoklipp där metoden för att vinna västvärldens hjärtan förklaras. Klippet ger en ledtråd till grunden för konflikten i Oslo.

Som europé är det svårt att ta till sig att det går att bli rosenrasande för en teckning. Att hylla en profet så till den milda grad ter sig obegripligt utifrån den västerländska värdegrunden. Muslimerna tycker att dessa publiceringar är den högsta formen av kränkning. Yttrandefrihet är uppenbarligen för européerna lika kär som profeten Muhammed för muslimer. Konflikten är driven till sin spets där motsättningen står mellan sekulär demokrati och islamistisk teokrati. Mellan nutid och medeltid.

Även om Sverige, enligt Klas Grinell, inte blir mindre svenskt av fler muslimer är det likväl vår medborgerliga demokratiska plikt att stå upp för och försvara yttrandefriheten när den och den västliga värdegrunden hotas. Vi ska vara tydliga med att religionsfriheten inte har någon domvärjo på detta område.

Dagbladets chefredaktör Lars Helle ter sig, mot bakgrund av detta, som en hjälte. Av honom har Ring P1, som gärna dagtingar med dessa frågor, mycket att lära.

Följ min blogg med bloglovin

Studio 1 om Malmögängen

februari 12, 2010 5 kommentarer

Sveriges Radio P1:s program Studio 1 tog den 11 februari upp några dagsaktuella ämnen där vissa är värda ett par kommentarer. I detta blogginlägg tar jag upp ”Malmögängen”.

En man sköts nyligen till döds mitt på torget i Malmö. Ett av ämnena för dagen var alltså de kriminella gängen i staden. Det finns alltså en konflikt mellan två kriminella gäng och under de senaste åren har åtta män dödats i gängbråken. Joakim Palmkvist på Sydsvenska Dagbladet har kartlagt dem. De är egentligen gamla kompisar från barnsben med en lång kriminell karriär och ingår i samma kriminella nätverk dock med personliga konflikter på rena sandlådenivån. Killarna var väldigt unga, 12-14 år, när de började strula och idag är de i 20-årsåldern. De är yrkeskriminella mångsysslare med allt från kortskimning till narkotikabrott och grova trafikbrott. Enligt Palmkvist håller de till i Söderkulla och Apelgården i Rosengård. Även Malmös socialkommunalråd Katrin Stjernfeldt-Jammeh deltar i programmet. Hon berättar att kommunen satsar 15 miljoner extra för att arbeta allmänt mot kriminalitet.

De diskuterar gängens beskjutningar på öppen gata mitt bland folk. Vidare ställs frågan varför satsningen mot kriminaliteten från kommunens sida kommer först nu. Länge och väl redogör Stjernfeldt-Jammeh om det arbete som hittills har gjorts. Man talar om gemensamma problemformuleringar med polisen m.m. Diskussion pågår i hela tio minuter.

Och? Gav radioinslaget något substantiellt? Svar: nej. Varför? Alla deltagare led av den berömda beröringsskräcken. Ingen inte ens antydde att det rörde sig om kriminella ynglingar med invandrarbakgrund. Den absolut enda ledtråd som skulle kunna hjälpa lyssnaren att få lite mer förståelse för problemets kärna är att ordet Rosengård nämns i förbigående. Då brukar en klocka ringa i huvudet på folk.

Vill man inte gå som katten kring het gröt utan få raka svar om vad bråken i Malmö handlar om och vilka som är inblandade finns den osminkade historien här. Men hur många av Sveriges invånare vet att de inte får hela sanningen? Och hur många vet att de bör läsa detta länkade material för att få hela underlaget?

I andra sammanhang är det oerhört viktigt att folks kulturella bakgrund betonas. Den ska framhävas och utgöra en berikande faktor i samhället. Immigranter ska inte assimileras utan bejaka sin härkomst med dess kulturyttringar. Därför är det motsägelsefullt att dessa kulturyttringar på alla sätt ska hemlighållas i detta sammanhang.

Sverige är exceptionellt på det sätt som medborgarna hålls i okunniga i somliga frågor. Våra nordiska grannländer har helt andra principer för publicering och offentliggörande av fakta. När ska Sverige sluta spela bror duktig ta lärdom av sina nordiska grannländer?

Följ min blogg med bloglovin

Reepalu en avfälling?

februari 8, 2010 4 kommentarer

Det råder ingen tvekan om att Malmös socialdemokratiska kommunalråd, Ilmar Reepalu, stämmer in på beskrivningen av dem som i boken Ayatollan kallas avfällingar. (Se min recension av boken här.)

Avfällingarna är i boken de finnar som konverterat till islam och som aktivt bekämpar det demokratiska samhället. Avfällingarna är de som trakasserar oliktänkande på olika sätt, ofta handgripligen. Avfällingarna överger sina finska värderingar och anammar den muslimska gruppens alltjämt ökande krav, trots att gruppen är en minoritet, dock en överväldigande stor sådan på 40 procent.

Förra veckan gjorde Reepalu skandalösa uttalanden med anledning av judarnas prekära situation i Malmö. Judarna väljer att flytta därifrån p.g.a. helt öppna trakasserier från de muslimska invånarna. Judarna känner sig inte trygga längre i Malmö. De har bott där i hundra år, men har sett sin situation förvärras å det grövsta under senare år, särskilt i samband med den allt växande muslimska befolkningen. Judarnas barn trakasseras i skolor och på deras dagis har man tvingats installera övervakningskameror och bombsäkra entréer.

Vid en fråga i en intervju i Skånska Dagbladet om Reepalu anser att judarnas situation är tillfredsställande, kan han inte avhålla sig från att dra in storpolitiken och säga att judarna i viss mån själva måste ta ett ansvar själva för sin situation.

Just detta sätt att skylla ifrån sig stämmer så oerhört väl in på de personer som i boken Ayatollan benämns avfällingar. Reepalu tycker inte att judarna ska trakasseras, men villkorar likväl deras rätt att få slippa trakasserier. Han skyller helt enkelt ifrån sig och vill inte ta något ansvar. På så sätt rättfärdigar han – indirekt – att den rådande situationen upprätthålls.

Är det så att Reepalu har gått och blivit en svensk avfälling? Det lämnar jag åt er läsare att avgöra efter att ni läst boken Ayatollan.

Varför är det så tyst om Reepalus skandalösa klavertramp i svensk media? Debatten är dock livfull på Internet. Många bloggar har kommenterat detta. Jag gör det i min engelska blogg och på Newsmill pågår debatten för fullt.

Svensk press krisar och upplagorna går ned. Om de skulle ta av sig sina politiskt korrekta glasögon kan de se att den meningsfulla och osminkade debatten numera äger rum på Internet. Tidningarnas tid lär vara förbi, såvida de inte ändrar sin nyhetsrapportering och låter läsarna bestämma vad läsarna anser vara viktig information. Folk vill läsa och debattera viktiga frågor, och inte det som gammelmedia väljer ut, silar och vinklar.

Just den i svensk press avsaknade debatten om Reepalus uppseendeväckande uttalanden borde stämma till eftertanke på tidningsdrakarnas redaktioner.

Sist men inte minst: Vad säger Mona Sahlin om dessa flagranta uttalanden? Ska hennes tystnad tolkas som att även hon är en avfälling?

Följ min blogg med Bloglovin