Vilks vs Pekgul

Studio 1 i SR:s P1 onsdagen den 10 mars 2010 inledde programmet med en animerad debatt mellan Nalin Pekgul (som f.ö. har en debattartikel här i SvD den 11 mars) och Lars Vilks. Vilks, med sin lugna, analyserande samtalsstil hjälpte programledarna att hålla debatten någorlunda inom ramarna, medan Nalin Pekgul allteftersom debatten fortskred måste tystas ned då hon, gråtmild och högröstad, hade svårt att föra en diskussion på en saklig nivå.

Det är Vilks val av just en hund som upprör. ”Just hund är orent”, säger Pekgul och skulle hellre sett Mohammed avbildad som homosexuell men aldrig som hund. Hon hävdar att Vilks sårar tusentals människor runt om i världen just när alla dessa människor förlorar livet för yttrandefriheten i den muslimska världen. Hm, låt mig se … var finns sambandet i denna logiska kullerbytta?

Som vanligt drar Pekgul upp sin mamma, precis som hon gjorde i morgondebatten i TV4. Men Pekguls mamma torde väl också, även om hon är åldrig, försöka anpassa sig till sitt nya land, som hon valt att flytta till? Mamman kan säkert glädja sig åt andra bra saker här, ta det onda med det goda, och borde sannolikt lära sig, som Vilks säger i intervjun kl 10:00 i TV4, att säga ”usch”, skaka av sig och gå vidare i livet.

Vilks säger sig inte ha någon agenda. När programledaren ansätter honom med frågor blir hans svar följaktligen ”skjut inte på pianisten”. Om muslimer fortsätter han: ”De ska ju så småningom lära sig att bli vuxna människor”. Han menar att muslimer behandlas som barn, som en svag grupp i dagens samhälle och målet är inte att de ska fortsätta att vara det utan så småningom få ett likaberättigande och vara demokratiskt likställda. Vi har en rad debattörer som hela tiden avvärjer potentiella utmaningar för muslimerna och det är just denna mekanism i samhället som Vilks vill skapa diskussion om.

Detta uttalande får Pekgul att sluta att försvara Vilks fria konstnärskap. Hon för fram att muslimer redan är så utsatta och att Vilks sparkar på den som redan ligger. Programledaren undrar om Pekgul inte förstärker denna offermentalitet bland muslimer genom att säga så. Pekgul blir svaret skyldig. Hon slingrar sig genom att åter prata om sin mamma.

Pekgul har inga problem med att det drivs med islam, men ”satir är när man driver med överheten”. Uppenbarligen tycker hon då inte att islams teokratiska diktat är liktydigt med överheten. Vad menar då Pekgul med överhet? Pekguls retorik bekräftar Vilks iakttagelse att muslimer är en svag grupp som behöver växa upp och bli vuxna.

Senare i programmet intervjuas Pernilla Ouis, forskare och f.d. muslim, som säger att hon ställer upp på yttrandefriheten som hon anser överordnad muslimernas kränkta känslor. Muslimerna måste ta denna debatt, säger hon. Parallellt kritiserar hon även så kallade ”halal-hippies”, som är alla de välmenande vänsterradikaler som i sin kritik av västvärldens förtryckande strukturer inte ser de förtryckande strukturerna inom islam. Halal-hippies bidrar till ett bevarande av förtryckande strukturer för kvinnor, enligt Ouis.

Ouis håller med Vilks om att muslimer behandlas som barn i samhället. Man går som katten kring het gröt kring kontroversiella frågor och underförstår att muslimer inte förstår bättre och inte klarar den debatten. Det är en paternalistisk attityd som i grunden inte är respektfull, fastän det från början inte var ment så. Hon fortsätter att säga att muslimer ofta kommer undan debatter. De får ofta beskriva sin ståndpunkt men får aldrig gå i svaromål varför de tycker eller gör en viss sak.

Karvan Tahir, reporter på radio Örebro, avslutar en senare diskussion i programmet om moderata muslimers ansvar mot våldshandlingar, genom att säga: ”Muslimerna ser kränkningen och västerlänningar pratar om yttrandefrihet. Det är helt enkelt två parallella spår som inte möts”.

Uppenbarligen verkar det röra sig om två helt olika operativsystem i människornas hjärnor. Eller som Kipling sa: ”Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”.

Följ min blogg med bloglovin

Annons