Hem > Immigration, Politik, Recension > Sveriges uppgång och fall – om ”Välfärdsåren” av Göran Hägg

Sveriges uppgång och fall – om ”Välfärdsåren” av Göran Hägg


Med igenkännandets leende är det en ren fröjd att läsa Göran Häggs bok ”Välfärdsåren, svensk historia 1945-1986”. Att Hägg är uppväxt i de områden som jag själv till viss del rörde mig i under min uppväxt gör boken än mer underhållande. Dock är det inte bara förnöjsamheter som erbjuds.

Intressanta orsakssammanhang till nutida egenheter får sig en grundlig genomlysning. Skildringen av dagens vänsterorientering som genomsyrar svenska media och svensk politik ger en god grund för att förstå hur Sverige kunde bli det mest lyckade socialistiska projektet i världen. För den historiska bakgrunden läs här.

Dåtidens politiker insåg att det skulle vara svårt att socialisera storföretagen, varför man valde att socialisera befolkningen, något som inte rönte något större motstånd. Klasskillnader utjämnades och i takt med välfärdssystemets utbyggnad steg skatterna till svindlande höjder.

Hägg behandlar även immigrationspolitiken, som fram till mitten av sjuttiotalet grundades på arbetskraftsinvandring. Hur politikområdet utvecklades därefter lämnar han dock utan närmare kommentarer.

Från att ha haft en tillväxt som före sjuttiotalets oljekris översteg dagens ostasiatiska tillväxtekonomier till att bli ett intetsägande, perifert land med oöverstigliga problem, sammanfattar Hägg Sveriges uppgång och fall på följande sätt:

Genom de förändringar som tog sin början i oredan efter Olof Palmes död har Sverige förvandlats till en obetydlig, råvaruproducerande lydstat i Europas utkant, utan fungerande eget försvar och utan egen utrikespolitik, med en levnadsstandard lägre än Italiens, sämre sociala förmåner för dem som verkligen behöver sådana än i övriga Norden, med långsam tillväxt och låg produktivitet, präglad av samma ökande klyftor, politiska vilsenhet och misstro mot överheten som i jämförbara randstater i Syd- och Östeuropa. Ingenting gör i dag Sverige unikt.

I avsnittet ”Efter sammanbrottet” försöker Hägg att presentera orsaker till landets läge. En vanlig förklaringsmodell är, säger han, att vi ”levt över våra tillgångar”. Riktigt hur det skulle ha gått till förklaras aldrig, säger han. Hans egen analys är:

Bara den mycket naive kan tro annat än att sjukexplosionen är en följd av missbruk av systemet. Orsakerna finns dock i sammanbrottet för välfärdsmodellen i övrigt. Under välfärdsstatens glansdagar existerade knappast problemet.

Hägg ger fyra delförklaringar till bidragsberoendeexplosionen:

1. En orsak är upplösningen av den allmänna moral på vilken välfärdsideologin vilade.

2. En annan är nonchalans och bristande kontroll från myndigheter som tappat tron på sin verksamhet.

3. En tredje är övergivandet av sysselsättningsmålen, vilket gör bidragsberoende till själva grundsituationen för många och ”valet” av bidragsform till en strategifråga för den marginaliserade individen.

4. En fjärde, vad gäller just sjukbidragsdelen, en strävan från regeringen att dölja en del av den i det nya, inflationsbekämpande systemet nödvändiga strukturarbetslösheten. Att vi inte har råd med detta någon längre tid är självklart. Särskilt inte om de som står utanför arbetsmarknaden ändå genom ivrigt jobbsökande ska kunna bidra till sänkta lönekrav och lägre inflation. Det sista fundamentet i den generella välfärden kommer därmed att raseras.

Trots Häggs polerade framställning, ger han ofta svidande nålstick och lyckas påvisa orsakssammanhang som många politiker än idag konsekvent förnekar eller försöker undanhålla. Att ge en rättvisande bild av denna omfångsrika och läsvärda bok på 454 sidor är omöjligt. Boken är oerhört läsvärd och låter läsaren själv dra slutsatser som det sannolikt inte fanns utrymme att utveckla i denna, redan tjocka, bok.

Följ min blogg med bloglovin

  1. Humanist_PI
    maj 21, 2010 kl. 00:31

    ”Välfärdsåren” är en utmärkt bok, både underhållande och lärorik. Det jag tydligt kom att inse när jag läste den var att Sverige skulle ha behövt ett regimskifte i mitten/slutet av 1960-talet. Fram tills dess gjorde sossarna mycket bra för Sverige och folkhemstanken fungerade till stor del (även om det i den socialdemokratiska ideologin fanns en del obehagliga idéer om att vilja ”uppfostra” befolkningen och starkt begränsa individens frihet).

    Men under andra halvan av 60-talet hade socialdemokratin i stor utsträckning uppnått de politiska mål de satt upp i sitt efterkrigsprogram, och då var det som om de förlorade sin ideologiska kompass. Istället för att fortsätta bygga ett stabilt, tryggt välfärdssamhälle med god ekonomi urartade deras politik i allt tokigare, världsfrånvända utopier som ofta saknade folkligt stöd. Tydligast var detta kanske i skol- och utbildningspolitiken, där man gav upp idén om att skolan skulle sprida bildning och kunskap för att istället hänge sig åt flummiga idéer om ”social fostran”.

    Det riktigt beklagliga är att socialdemokratin präglat Sverige i så hög grad att det idag knappt finns några tydliga politiska alternativ (möjligen undantaget sd). På något vis är ju samtliga nuvarande riksdagspartier, t.o.m. moderaterna, socialdemokrater. Visst, Alliansen vill kanske ha lite större utrymme för privata initiativ och deras retorik innehåller lite mer tankar om individens frihet. Men i praktiken är blocken intill förväxling lika.

    Svensk politik har – troligen p.g.a. snart 80 år av stark socialdemokratisk dominans – starka likheter med det fenomen som inom organisationsteori kallas ”group think”. Det innebär att det inom t.ex. ett företags ledningsgrupp skapas en anda där alla till varje pris ska vara sams och ingen vågar säga något som riskerar att förstöra den trevliga kamratandan. På så sätt kan man sitta i styrelserummet och dunka varandra i ryggen och ha trevligt samtidigt som verksamheten går i konkurs.

    Ungefär så ser svensk politik ut idag. Riksdagspartierna är rörande överens om att det mesta i Sverige är bra och att inga större förändringar behövs. Samtidigt råder massarbetslöshet, nyfattigdomen breder ut sig, kriminaliteten når rekordnivåer, polis- och rättsväsende har nedmonterats till en nivå där folk på allvar talar om att bilda medborgargarden, motsättningarna mellan infödda svenskar och invandrare ökar, en tilltagande islamisering hotar vårt samhälles västerländska liberal-humanistiska värdegrund, det dåliga företagsklimatet gör att allt fler jobb försvinner utomlands, samhällsbärande verksamheter som sjukvård och äldreomsorg går på knäna, kvaliteten på skola/utbildning har sjunkit till katastrofalt låga nivåer osv.

    Men allt detta skiter våra riksdagspartier högaktningsfullt i. Istället ägnar de sin tid åt att käbbla om perfiera struntfrågor – huruvida någon obetydlig skatt ska höjas eller sänkas med någon tiondels procent, om all personal i barnomsorg behöver utbildas i genusfrågor eller något annat som av större delen av befolkningen uppfattas som totalt oviktigt.

    Jag ser att jag skrivit väldigt långt, så jag ska avsluta denna utläggning nu. Vill dock delge dig ett boktips: ”Tomhetens triumf” av Mats Alvesson. Han är professor i ekonomi vid (tror jag) Lunds Universitet och skriver i denna bok oerhört kritiskt och avslöjande om många av de offentliga lögner och myter som präglar det nutida Sverige.

    • maj 21, 2010 kl. 11:50

      Tack för detta mycket insiktsfulla inlägg. Föreläsaren och författaren Gillis Herliz sa på ett föredrag ”det finns en liten socialdemokrat inom oss alla”, och det beror ju på det (för) långa maktinnehavet som har infiltrerat de flestas hjärnor och tänkesätt. Boken tar upp de avarter i kölvattnet på 68-vågen och som uppstod under sjuttiotalet där man t.o.m. diskuterade att legalisera pedofili! Skolan kan man i backspegeln konstatera fick tyvärr bli en tummelplats för dessa fanatiska omdanare. Det som i mångt och mycket ändå räddade spillran av den skola som är värd namnet var de förnuftiga lärare som inte anammade de flumpålagor som i strid ström kom från Skolöverstyrelsen. Jag minns i ortens skola sade rektorn ”nu har vi SIA-skolan, ifall någon frågar” och så fortsatte skolan att arbeta som vanligt. OBS! Denna utsaga sades inofficiellt till dem som arbetade där, men jag fick ”inside information” om detta.

      Det finns oerhört många aspekter att diskutera i denna bok. Den förtjänar nästan en diskussionsklubb där avsnitt för avsnitt tas upp och där man jämför och drar slutsatser med hur det ser ut idag. Den förtjänar absolut att läsas som en grund för hur det kunde bli som det blev.

      För att få en mer djupgående analys av hur det gick till när det mångkulturella samhället infördes, den propagandakampanj som bedrevs av t ex David Schwartz på 60-talet, är detta avsnitt i vitboken väldigt belysande:

      http://www.vitbok.se/10/c.html

    • Lars
      juni 22, 2010 kl. 23:18

      Finns ett föredrag här där författaren MAts Alvesson berättar om sin bok ”Tomhetens triumf” http://www.digitalmedia.st/webbtv/news/17.html

      • juni 23, 2010 kl. 11:16

        Tack för den länken till det föredraget. Mitt i prick och det sätter spegeln framför så mycket hyckleri i dagens samhälle, ända från kommunal verksamhet upp till immigrationspolitiken på riksnivå. Man väver ett spindelnät av halvsanningar och lögner. Upprepas de tillräckligt ofta blir det sant och alldeles verkligt. Man gör sig viktig och omger sig med ryggdunkare och meningsfränder för att inte fasade ska rasa samman. Postmodernismen i sin prydno. Just därför är t ex Sverigedemokraterna SÅ farliga. För de ser och SÄGER att kejsaren är naken.

  2. Utlandssvensk
    maj 21, 2010 kl. 11:13

    Humanist,
    Det var en väldigt bra sammanfattning! Jag instämmer till fullo.

    För mig är dock det stora mysteriet att väljarna inte reagerar. Ett av världens tryggaste och rikaste länder har på 35 år förvandlats till västvärldens mest våldsamma samtidigt som mannen på gatan är genomfattig.

    Om inte detta leder till att folk röstar bort den befintliga politikerklassen, vad krävs då för att öppna folks ögon? Inbördeskrig?

    Av naturliga skäl debatteras immigrationspolitik väldigt mycket här på bloggen, men flera andra områden framstår för mig också helt absurda. Några exempel:

    1. Sjukvård.
    Jag har bott i fem olika länder i Europa de senaste 15 åren och det är min bestämda uppfattning, både från egen erfarenhet och efter samtal med andra svenska som bor utomlands, att den svenska sjukvården är katastrofalt dålig. Tillgängligheten är KLART sämst i västeuropa och kvaliten på själva vården är, lindrigt sagt, blandad. Nästan alla svenskar som jag träffar i Sverige har någon skräckhistoria om vad de har råkat ut för. Trots detta verkad en stor majoritet stödja det nuvarande systemet.

    2. Familjepolitik.
    För att ekonomin hjälplig ska gå ihop arbetar båda föräldrarna i nästan alla barnfamiljer. Detta var tidigare ett tecken på krig eller armod men hyllas nu som framsteg. Samtidigt vårdas barnen i statligt styrda institutioner från väldigt späd ålder och skolas i genusteori och annat. Hela systemet är som hämtat från en dystopi a la Orwell, men väljarna stöder detta.

    • maj 21, 2010 kl. 11:54

      Jag tror att propagandan är så oerhört stark och oftast får bara en åsiktsriktning komma fram i debatten och den åsikter bildar skola för vad som blir politiskt korrekt att tycka. Andra åsikter släpps sedan fram i allt mindre grad. Svenskarna har dessutom inte så mycket annat att jämföra med, därför håller de hårt kvar vid sina urholkade institutioner. Man är rädd för det nya och annorlunda, då proffstyckare gärna demoniserar det nya och annorlunda. Man vet vad man har, men man vet inte vad man får.

  3. Jallow
    maj 29, 2010 kl. 16:59

    Vad är den sanna orsaken att vissa värstingar döms aldrig t.ex. muthärvan i MIGGAN: jo, allra största katastrofen var inte i hemlandet som jag flydde; tvärtom, HÄR: MIGGANs handläggare FADIME BAKIR TAR BETALT (mutor). Eftersom jag är gömd asylsökande kan inte ens besöka polisen. Vart skulle jag anmäla sådana kriminella anställda?

    Mvh.

    m.jallow
    libyen.jallow@yahoo.fi

    • maj 29, 2010 kl. 18:28

      Detta är ju oerhört aggraverande uppgifter du lämnar här. Om det är sant, vilket jag iofs inte betvivlar, förstår jag verkligen din frustration. En person som skulle kunna hantera detta kanske är Merit Wager, som får inofficiella rapporter från för oss men inte för henne anonyma miggor. Det går säkert att nå henne via hennes blogg meritwager.wordpress.com.

  4. Thomas!
    juni 11, 2010 kl. 07:49

    Ja just det!
    Jag är gammal nog, att vara uppväxt under 1950- och 1960-talet!
    Vilka fantastiska årtionden! Framtidstro, tillväxt och arbete, arbete, arbete!
    Detta kröntes med Sverige som ett av världens tre rikaste länder år 1970 förutom Luxemburg! Alltså Schweiz, USA och Sverige! Sedan kom 68-nissarna och Palme med sin ”öststats socialism” på programmet! Sveriges tillväxt och förmögenhet försvann i ett nafs! Enligt ”OECD och Tillväxtverket”, så har ingen nation så snabbt och så djupt tappat sin plats i välfärdsligan! Maken till ”inkompetens” får man leta efter! Om Sverige behållit sin nationalekonomi och inte ändrat till ”planekonomi”, så skulle Sveriges BNP var mellan 20 till 25% större per år och detta motsvarar mellan 600 till 900 miljarder svenska kronor årligen! Notera, att den svenska statsbudgeten är ca. 700 miljarder svenska kronor per år!
    Det märkliga är, att inte ens moderaterna törs ta upp detta enorma politiska svek gentemot medborgarna? Detta ”röveri” kröntes med ”stöld” från AP-fonderna på ca. 250 miljarder svenska kronor under mitten på 1990-talet för, att inte den offentliga sektorn skulle kapsejsa, eller alternativet skulle vara enorma skatteökningar!
    Hur är det möjligt, att riksdagen med Göran Persson i spetsen får konfiskera löntagarnas egna pengar? Sådana metoder brukar endast skådas i diktaturstater á la ”bananrepublik”!

  5. Anonym
    juni 27, 2010 kl. 22:14

    Varför framställs misstro mot överheten som något negativt? Det är snarare ett mycket positivt uttryck av sunt förnuft. Det är just den blinda tilltron till den ”goda” staten som har försatt landet i den förfärliga situation vi befinner oss i idag.

  6. Sven
    juli 7, 2010 kl. 13:04

    Vad har vi för resurser att sätta emot överheten som förfogar över alla resurser? Så fort vi kritiserar riskrear vi att hamna i fängelse eller i bästa fall psykvården.

  7. Sven
    juli 7, 2010 kl. 13:06

    Vad har vi att sätta emot överheten, som förfogar över alla resurser? Så fort vi kritiserar riskrear vi att hamna i fängelse eller i bästa fall psykvården.

  8. juli 7, 2010 kl. 22:15

    Mellan fyra ögon berättade jag för min chef, en ädel och vital gentleman som passerat pensionsåldern, om mitt privata engagemang för SD. Han hoppade nästan till, och tittade allvarligt på mig, sägande med låg röst ”du förstår väl att detta inte får komma ut på några villkor!”. Jodå javisst, det kunde jag försäkra honom om. Det kunde skada både firman och min karriär. ”Men”, tillade han, ”de har ju rätt i sak”.

    • juli 7, 2010 kl. 22:34

      Vilket oerhört hyckleri, egentligen. Jag kan förstå den stackars chefen, men likväl, anser jag att detta hyckleri i samhället är något av det värsta av allt. Till och med värre än massinvandringen, som iofs inte ligger lågt efter. Just hyckleriet tyder på att vi inte har yttrandefrihet i ordets rätta bemärkelse. Det är oerhört beklämmande.

  9. juli 7, 2010 kl. 22:17

    Bra recension av en förmodligen bra bok av en fantastiskt skarp skribent, förresten!

  1. juli 14, 2010 kl. 00:32

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: