Talande debatt

 

I slutet av september 2013 hölls en debatt i Studieförbundet Vuxenskolans regi i Uppsala, mellan två lokala SD- och FP-kommunalpolitiker i Uppsala, Pavel Gamov (SD) och Mohammad Hassan (FP). Hela den långa debatten finns att se här: http://avpixlat.info/2013/09/24/sd-mot-fp-i-islamiseringsdebatt/.

Jag har valt att lägga ut ett utsnitt av den här diskussionen som grep tag i mig och gett mig anledning till funderingar. Jag anser att klippet är mycket illustrativt på hur debatten ser ut idag. Klippet illustrerar två saker:

a) En blåögd och godtrogen svensk lärare i publiken ställer efter debatten icke politiskt korrekta frågor. Hon har sannolikt arbetat i många år i skolan och insett, baserat på egen erfarenhet, att mångkultur inte funkar i praktiken.

I så mjuka ordalag som möjligt och genom att uppbåda hela sin pedagogiska förmåga försöker hon klä i ord sina personliga erfarenheter av att blanda islam med svensk kultur i skolans värld. Hon är aningen grumlig och ostrukturerad i sin framställning när hon svävar ut om olika gudar, men budskapet framgår dock tydligt (dock aningen inlindat) att islam inte är förenligt med ”den svenska ordningen”. Jag tolkar hennes grumlighet som ett uttryck för att hon ännu inte lyckats sortera sina intryck, tankar och slutsatser, samt att hon är dåligt påläst om islam. Istället grundar hon sina uttalanden på sina verklighetsbaserade upplevelser. Nåväl, det är en god början på ett uppvaknande.

Läraren vill ha Hassans förklaring till och synpunkter på islams oförmåga att inrätta sig i ”den svenska ordningen”, som hon uttrycker sig. Alltså, en ”godist” som yrvaket insett det som alla ”elaka och ondsinta” sett och hävdat länge.

b) Klippet illustrerar även med all önskvärd tydlighet Mohammad Hassans försök att bemöta denna problemställning på olika sätt. Han försöker med det gamla tricket att ta upp ett enskilt fall och berätta om ett par framgångsrika muslimer i sin släkt (jmf Hibo-taktiken), för att motbevisa en muslimsk struktur som läraren genom lång erfarenhet sett träda fram. Hassans exempel skulle alltså ”diskutera ned” lärarens yrkeserfarenheter, som hon här, trots det påbjudna samhällsparadigmet, vågar yppa.

Sedan, när själva grundfrågan ska föras upp på ett mer generellt plan (”muslimska barn kan inte inordna sig i den svenska ordningen”), är han oförmögen att före en principiell diskussion, gör det lätt för sig och avfärdar läraren som rasist. Så var det problemet löst!

Summa summarum: en lärare som anser sig vara en god människa har vaknat upp och inser vidden av kulturkrocken och den gode muslimen besvarar detta med att dra fram rasistkortet istället för att diskutera de strukturella problem som islam de facto för med sig i ett västerländskt land.

Voilà! Problemet i sin kvintessens. De två polerna i den svenska debatten all sin nakenhet. Läraren som efter mångt och mycket dristar sig att dryfta detta dilemma och tar stora stigmatiseringsrisker för egen del och muslimen som tar på sig offerkoftan och beskyller observatören för att ha fel på uppfattningsförmågan och därmed sällar sig till de stigmatiserande.

Löste den här pseudodebatten några problem? Som vanligt är svaret nej. Vinsten är dock att vi dels svart på vitt får se den gode vakna upp ur sin av propagandaapparaten påbjudna och inympade mångkulturella värdegrund, dels muslimen med en uppburen ställning som den konflikträdde utan vilja att vidgå att det föreligger ett problem eller utan vilja att erkänna att det KAN finnas brister i muslimers värdegrund som gör att de krockar med ”den svenska ordningen”.

På något sätt säger det mig att det inte är politikerna som är de personer som kommer att rädda Sverige ur det förljugnas träsk och få debatten på rätt köl. Det måste komma ur folkdjupet. Så hur går vi vidare?

Annons