Archive

Archive for the ‘Censur’ Category

SVT Debatts debattmetoder avslöjade

november 11, 2013 38 kommentarer

Debatt_nov13

SVT Debatts metod att bygga upp en dramaturgi kring sina debatter var genomskinligare än någonsin torsdagen den 7 november. Tårtkastningen mot Jimmie Åkesson stod på agendan och inledningsvis lät programledaren, Kristina Hedberg, debatten handla om just det.

Snart nog släppte hon in en av sina ”utvalda” debattörer, en mindre begåvad ung man, som skulle kunna benämnas som invandraralibi. Med sin invandrarbakgrund tilläts han häva ur sig alla de fördomar, klichéer och substanslösa tillmälen som vänstern formligen älskar att häva ur sig mot Sverigedemokraterna – utsagor som givetvis inte har några som helst underbyggda källor eller fakta.

Henrik Johansson från ”Inte rasist men” fick oförblommerat bre ut sig med sina uttjatade schabloner. På ”apberget” hade programledningen även placerat ett gäng hejdukar till dessa härförare.

Dessa rabiata ”debattörer” tilläts sitta och på nytt rapa upp de gamla klyschor som de ”respekterade” journalisterna märkt inte längre biter på Sverigedemokraterna. Så istället för att schavottera själva är det dags för ”send in the clowns”. För egentligen vill man fortsätta debatten på den här nivån med glåpord och tillmälen för att slippa komma fram till sakfrågan, för den vinner de aldrig.

Men nu har det gått så långt att journalisterna/etablissemanget inte själva längre kan kompromettera sig med alla klyschor. Då får man ta in några som beredvilligt ställer upp som de pajasar de i grunden är. Och vad passar då inte bättre än en ”nyttig idiot” som, då vederbörande dessutom har invandrarbakgrund, givetvis inte går att klandra med mindre än att kritikern omedelbart exponeras som rasist.

I debattlägret mot ”gaphalsarna” hade programledningen satt Björn Söder. Jag upprepar – Björn Söder. Alltså EN person mot hela apberget. Detta är en uttalad och utstuderad taktik för att nöta ner den åsiktssida som SVT Debatt inte stödjer.

Nu framstod dock Björn Söder som en intellektuell gigant jämfört med motståndarna, trots programledarens förkärlek för att låta gaphalsarna få avsevärt mycket mer taltid än Söder, samt att hon tillät dem att avbryta Söder oupphörligen.

Istället för att få stopp på fysiska angrepp av  typen tårtningar, leder sådana här debatter till än större motsättningar i samhället. Genom att iscensätta ett sådant här pajkastningsscenario (som inte ens är värdigt att kallas debatt), dvs. att förhindra själva sakdebatten, är SVT Debatt medskyldiga till och underblåser stigmatiseringen av SD samt att tårtattacker äger rum. Fast det är det som är syftet, har vi förstått nu, eftersom argumenten inte räcker till.

Talande debatt

oktober 15, 2013 20 kommentarer

 

I slutet av september 2013 hölls en debatt i Studieförbundet Vuxenskolans regi i Uppsala, mellan två lokala SD- och FP-kommunalpolitiker i Uppsala, Pavel Gamov (SD) och Mohammad Hassan (FP). Hela den långa debatten finns att se här: http://avpixlat.info/2013/09/24/sd-mot-fp-i-islamiseringsdebatt/.

Jag har valt att lägga ut ett utsnitt av den här diskussionen som grep tag i mig och gett mig anledning till funderingar. Jag anser att klippet är mycket illustrativt på hur debatten ser ut idag. Klippet illustrerar två saker:

a) En blåögd och godtrogen svensk lärare i publiken ställer efter debatten icke politiskt korrekta frågor. Hon har sannolikt arbetat i många år i skolan och insett, baserat på egen erfarenhet, att mångkultur inte funkar i praktiken.

I så mjuka ordalag som möjligt och genom att uppbåda hela sin pedagogiska förmåga försöker hon klä i ord sina personliga erfarenheter av att blanda islam med svensk kultur i skolans värld. Hon är aningen grumlig och ostrukturerad i sin framställning när hon svävar ut om olika gudar, men budskapet framgår dock tydligt (dock aningen inlindat) att islam inte är förenligt med ”den svenska ordningen”. Jag tolkar hennes grumlighet som ett uttryck för att hon ännu inte lyckats sortera sina intryck, tankar och slutsatser, samt att hon är dåligt påläst om islam. Istället grundar hon sina uttalanden på sina verklighetsbaserade upplevelser. Nåväl, det är en god början på ett uppvaknande.

Läraren vill ha Hassans förklaring till och synpunkter på islams oförmåga att inrätta sig i ”den svenska ordningen”, som hon uttrycker sig. Alltså, en ”godist” som yrvaket insett det som alla ”elaka och ondsinta” sett och hävdat länge.

b) Klippet illustrerar även med all önskvärd tydlighet Mohammad Hassans försök att bemöta denna problemställning på olika sätt. Han försöker med det gamla tricket att ta upp ett enskilt fall och berätta om ett par framgångsrika muslimer i sin släkt (jmf Hibo-taktiken), för att motbevisa en muslimsk struktur som läraren genom lång erfarenhet sett träda fram. Hassans exempel skulle alltså ”diskutera ned” lärarens yrkeserfarenheter, som hon här, trots det påbjudna samhällsparadigmet, vågar yppa.

Sedan, när själva grundfrågan ska föras upp på ett mer generellt plan (”muslimska barn kan inte inordna sig i den svenska ordningen”), är han oförmögen att före en principiell diskussion, gör det lätt för sig och avfärdar läraren som rasist. Så var det problemet löst!

Summa summarum: en lärare som anser sig vara en god människa har vaknat upp och inser vidden av kulturkrocken och den gode muslimen besvarar detta med att dra fram rasistkortet istället för att diskutera de strukturella problem som islam de facto för med sig i ett västerländskt land.

Voilà! Problemet i sin kvintessens. De två polerna i den svenska debatten all sin nakenhet. Läraren som efter mångt och mycket dristar sig att dryfta detta dilemma och tar stora stigmatiseringsrisker för egen del och muslimen som tar på sig offerkoftan och beskyller observatören för att ha fel på uppfattningsförmågan och därmed sällar sig till de stigmatiserande.

Löste den här pseudodebatten några problem? Som vanligt är svaret nej. Vinsten är dock att vi dels svart på vitt får se den gode vakna upp ur sin av propagandaapparaten påbjudna och inympade mångkulturella värdegrund, dels muslimen med en uppburen ställning som den konflikträdde utan vilja att vidgå att det föreligger ett problem eller utan vilja att erkänna att det KAN finnas brister i muslimers värdegrund som gör att de krockar med ”den svenska ordningen”.

På något sätt säger det mig att det inte är politikerna som är de personer som kommer att rädda Sverige ur det förljugnas träsk och få debatten på rätt köl. Det måste komma ur folkdjupet. Så hur går vi vidare?

Tryckfrihetssällskapet i Sverige grundat 2012-01-31

mars 3, 2012 19 kommentarer

Bättre sent än aldrig! Här kommer en sammanfattning från Tryckfrihetssällskapets första möte. Även om föreningens tillblivelse har tigits ihjäl i gammelmedia, har det redan återberättats på andra bloggar i form av videoklipp. Då de danska och norska klippen kan vara svåra att förstå och uppfatta, kan denna sammanfattning vara en hjälp.

Ingrid Carlqvist, sällskapets grundare och ordförande, höll ett inledningsanförande där hon redogjorde för de grunder som låg bakom beslutet att starta en svensk avdelning av Tryckfrihetssällskapet.

Lars Hedegaard, Danmark
Lars informerade om det danska tryckfrihetssällskapet är öppet för alla som kämpar för att tryckfrihet ska råda. Man behöver inte vara professionell skribent eller skapa skrivna alster. Demokrati råder på så sätt att medlemmarna väljer styrelsen.

Sällskapet angriper alla typer av hinder för tryckfrihet och yttrandefrihet. Dock har man insett att man inte orkar hålla emot på alla fronter så just nu koncentrerar man sig på den yttrandefrihet som introduceras i samband med införandet av multikultur. Multikultur fungerar inte någonstans och det har visat sig att speciellt muslimer är omöjliga att integrera i ett samhälle med sekulära, västliga värderingar.

Etablissemanget har uppmärksammat problemen och dess lösning på problemet är att försöka tiga ihjäl det och den som försöker bryta tystnaden stigmatiseras. Multikultikollektivet kan säga vad som helst utan att bli anklagade för något, men det omvända gäller inte om man kritiserar multikultiagendan.

Ett samhälle som inte kan lösa sina inre problem är ett vacklande och svagt samhälle. Ett samhälle utan yttrandefrihet är per definition ett svagt samhälle. Yttrandefrihet är alltså helt avgörande för Sveriges och Europas framtid. Utan den kommer samhällets ursprungliga värdegrund att falla samman och då uppstår kaos och förödelse.

Gunnar Sandelin
När Gunnar skrev artikeln ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” (i vars rubrik det egentligen skulle stått ”invandringen”), blev han utfryst av etablissemanget. Sanningen om invandringsproblemen är ingen populär följeslagare bland politiker och journalister. Gunnar Sandelin kritiserar politiken, inte personerna.

Vi har idag en invandring förklädd till asylinvandring och flyktinginvandring. Av dem som kommit sedan 1980 är ca 7 procent flyktingar enligt FN:s Genèvekonvention. Klumpar man ihop dem med s.k. skyddsbehövande så hamnar man på ca 30 procent. Sedan 1980 har det kommit ca 600 000 ”anhöriga”, men man vet inte vem som är anhörig till vem.

Gunnar har jobbat på Aktuellt. När han försökte räta upp rapporteringen där fick han beskedet att det inte alls skulle bli tal om det. Aktuellt skulle ”stå på de svagastes och mest utsattas sida”. Man får absolut inte släppa anden ur flaskan för då kan Nisse i Hökarängen börja undra. Reportagen ska vara så att folk gråter framför TV:n, fick Gunnar lära sig där.

Enligt Gunnar kan folk i allmänhet inte ta ställning i invandringsfrågan, helt enkelt för att de inte vet. Så vill nyhetsredaktörer och liknande att det ska fortsätta att vara.

Alla områden har reportrar med specialkunskap, t ex ekonomi, sport, politik, osv. Multikultijournalisterna saknar totalt kunskap om det de skriver om och är således i händerna på bl.a. sina chefer. De måste t.ex. hålla absolut tyst om invandringens kostnader.

Regeringens egen utredare kom för några år sedan fram till att nettokostnaden var minst 60 miljarder per år. Nya beräkningar tyder på att det nu snarare är 100 miljarder per år. Det är halva sjukvårdsbudgeten.

Merit Wager presenterar på sin blogg ett antal missförhållanden som hon får från forna kollegor på migrationsverket. Dessa ”miggor” skriver till henne, helt ovetande om varandras existens, liknande historier om de fruktansvärda missförhållandena som råder på migrationsverket. Det är oerhört allvarligt att ingen vågar ta upp detta officiellt.

I Sverige råder en mental stalinism. Alla måste hela tiden vakta sin tunga.

Gunnars tidigare kollegor vågar inte äta lunch offentligt med honom, ty de kan bli sedda och då blir de bannade av sin omgivning och sina chefer.

Gunnar får många samtal från frustrerade och rädda människor. Några exempel är:

  • Reportrar som vill skriva vissa sanningar, men som inte får för sin chef.
  • En präst som inte vågar kritisera islam i rädsla för hur kollegorna kommer att reagera.
  • En riksdagsman som inte våga tala om vad han vet, hemma.
  • Lärare som inte vågar gå till rektorn för att berätta att han blir kallad rasist av eleverna ty då kommer han att anklagas för att sprida främlingsfientliga åsikter.
  • En mamma som inte vågar tala om för sina barn att hon röstar på SD.

Gunnar fick ett jobb på SCB och allt var klart med anställningsvillkor. Då bestämmer Stefan Lundgren, chef på SCB, att han inte får börja där eftersom han skrivit artikeln ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna”.

Julia Caesar måste skriva under pseudonym eftersom hon är journalist och blir av med jobbet om det kommer fram att hon har fräckheten att berätta sanningen.

Personer som är för multikulti slipper försvara sina ståndpunkter för de är så goda. Därför blir det ingen debatt.

Yttrandefrihet är en färskvara som måste återvinnas kontinuerligt.

Mikael Jalving, Danmark, journalist på JP, författare, debattör, skrivit boken ”Absolut Sverige”
Ett litet gäng starka människor kan starta något stort. Mikael hoppas att tryck- och yttrandefrihet kan bli verklighet i Sverige.

Mikael tycker om Sverige med sin storlek, det skiftande klimatet, den mångfaldiga naturen och svenskarna som bor här. Svenskarna har en inbyggd förmåga att enas och ta beslut i flock. Denna kompromissförmåga och viljan att lösa problem gjorde att Sverige ett tag var ett blomstrande land.

Sverige och Danmark har en liknande historia de senaste 400 åren, ett liknande språk, men i Sverige är det väldigt tyst. Det är inget nytt fenomen ty det har skrivits om detta för hundra år sedan, för 40 år sedan och för 30 år sedan av utländska skribenter.

Jo, det pratas, men mest om oväsentligheter och diskussionen och debatten om de viktiga ämnena lyser med sin frånvaro. Alla flyttar mot mitten för att inte sticka ut.

En annan egenhet med svenskar är att de har en otrolig framtidsoptimism. Varför är framtiden så vacker? Historien är ointressant, speciellt inom politiken. Man är ”rationell” när man bara diskuterar framtiden. T o m nutiden glöms bort.

Vidare odlar svensken sin orgie i godhet. Svenskarna är godast i världen och internationella och globaliserade. Sverige har alltid varit neutralt i alla lägen och för den händelse att det inte går att vara neutral så blir Sverige vilset.

I Sverige förekommer det inga problem med invandringen. När den stora utvandringen skedde så dränerades Sverige på kompetens. Det är samma sak nu med invandringen, men nu späs kompetensen ut istället.

Vidare innehar Sverige förmodligen världsrekordet i feminism. Det beror på att marxisterna har infiltrerat varje politiskt parti och genusvetenskapen genomsyrar allt och alla i landet.

Feminismens vurmande för matematisk likhet på alla sätt gör egentligen, med alla sina kvoter, kvinnor till en bytesvara som om de vore fisk.

Sverige har en specialvariant av solidaritet. Man ska vara i minoritet, annars blir de ingen solidaritet. Tillhör man en majoritetsgrupp så är man nästan lite skum. Detta har inneburit att grupper som PLO, Hizbollah osv. får en solidaritet som de definitivt inte förtjänar. Minoriteter undgår också kritiska granskningar av journalister och polis.

Fatalismen i Sverige innebär att man tror att man kan hantera vadsomhelst. Vi kan integrera alla. Vi klarar alla. Denna kooperativa fatalism har lett till en negativ tystnadsspiral. Enligt Hans Zetterberg formas huvudsakligen landet av de som håller med, inte av dem som säger något om verkligheten. Man lär sig vad som kan och vad som inte kan sägas. Men när mikrofonen stängs av kommer de verkliga åsikterna fram.

Alla vet att Sverige inte klarar problemen med MENA-invandringen, men få vågar berätta det alla vet.

Hans Rustad, Norge, journalist, ägare av bloggen document.no
I de nordiska länderna, men speciellt i Sverige så går man som katten runt het gröt. Ingen vågar säga vad alla vet.

Hans var en stor beundrare av den skicklighet och arbetsamhet som präglade landet förr. Nu har Sverige och svenskarna gett upp sig själva och sin identitet. Det är djupt tragiskt.

Dagens politiska korrekthet kommer att gå över, men frågan är hur stor skadan kommer att bli och hur lång tid det kommer att ta att reparera den.

EU pratar och pratar, men inget händer. Vi har tydligt en ”Crisis of the liberal mind”, och det finns ingen motpol till stolligheterna.

I fallet Breivik så hittade media ingen direkt orsak så då var det ”högerns” fel.

Mycket erfarna rättspsykiatriker konstaterade att ABB inte var tillräknelig. Polisen konstaterade efter noggranna undersökningar att ingen organisation låg bakom detta vansinnesbrott.

Det innebär att medierna hade fel, igen. Det tål de inte så de tvingade fram ytterligare en undersökning av ABB:s mentala tillstånd för att ändra den redan konstaterade sjukdomsbilden. Om polisen i Norge hade trott eller böjt sig för massmedia så kunde det blivit riktigt otäckt.

Det går att blunda för verkligheten ett tag, men till slut drabbas även den mest envetne förnekaren av verkligheten. De vet innerst inne om det själva, så varför ljuger man?

xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx 

Det onämnbara med upploppen i England

augusti 11, 2011 21 kommentarer

Upploppen handlade om ras. Varför ignorera detta faktum?

Katharine Birbalsingh är författare och lärare i London sedan ett decennium och planerar att starta en friskola för fattiga barn. Nedanstående debattartikel publicerades i The Telegraph som bloggpost den 7 augusti. Artikeln är ett intressant inlägg i debatten, där just den aspekt hon tar upp aldrig problematiseras:

Vilken hudfärg hade Mark Duggan? Mark Duggan är den man som sköts till döds av polisen i Tottenham. Upploppen i Tottenham utlöstes när folk protesterade mot hans död. Jag hörde först om upploppen på radion imorse, sedan på teve. Jag läste artiklar på internet. Men konstigt nog var det ingen som sa vilken hudfärg Mark Duggan hade. Ingen sa det onämnbara, att upprorsmakarna, på det hela taget antar jag, svarta. Sedan publiceras till slut Toby Youngs bloggpost i the Telegraph om upploppen. Är Toby Young den enda journalisten därute som kommer att våga säga att dessa upplopp handlar om ras?

Likväl var det en tidning som hade ett foto på Duggan. När jag såg fotot bekräftade det vad jag visste instinktivt: svarta ungdomar som än en gång brandskattar London.

Vissa av de svarta barn jag undervisat kommer att påstå att upploppen är fullkomligt berättigade. Ett antal vuxna skulle hålla med dem. Överallt läser jag att protesten var förståelig därför att ”folk är väldigt arga”.

Jag skulle vilja veta varför de är arga. Mark Duggan är död. Han sköts av polisen i en avgörande eldstrid. Duggan befann sig i en minitaxi och skotten avlossades både från taxin och från polisen på annat håll. En polis skadades under incidenten och en kula återfanns i en polisradio. Antingen sköt Duggan eller taxiföraren på polismannen. Antingen var Duggan på fel plats vid fel tillfälle och då är hans död en förskräcklig tragedi – han träffades i korselden – eller också sköt han på polismannen som försvarade sig. Oavsett förklaring så dödade inte polismannen Duggan kallblodigt.

Ändå hävdar en vän till Duggan som kallar sig Niki, 53, att demonstranterna ville ha ”rättvisa för familjens skull” och ”något måste göras”. Hon sa att vissa av dem gick ut på gatorna för att framföra sina åsikter. ”De ger sig till känna därför att folk inte känner sig nöjda. Den här killen var inte våldsam. Ja, han var inblandad i saker men han var inte en aggressiv person. Han hade aldrig gjort någon illa.”

Jag undrar vad ”inblandad i saker” betyder? Jag undrar också om polismannen som skadades vid skottlossningen tror att Mark Duggan aldrig gjorde någon illa. ”Något måste göras”? Hon får det att låta som om polisen dödar svarta personer varannan vecka och att någon till slut måste sätta ned klackarna.

I skolan minns jag att jag såg en presentation av Trident inför eleverna. Trident var från Londonpolisen och arbetade med att undersöka och informera samhället om vapenbrott bland de svarta i London. Jag visste inte vad Trident jobbade med då, men det slog mig av alla fotona av skjutna människor (syftet var att skrämma barnen) var att de visade svarta. Så till slut frågade jag en av polismännen hur stor procent av dem som var inblandade i vapenbrott som var svarta. Frågan fick denna drygt trettio år gamla vita polisman man, som ju var utbildad att hantera den svarta invånargruppen och dess frågor, att rodna.

Han förklarade att cirka 80 procent av vapenbrotten begicks av svarta. Jag log besvärat. Men nej, sa han, det var värre än så. Sedan berättade han att 80 procent var vapenbrott mellan svarta, och att av resterande 20 procent så bestod cirka 75 procent de inblandade parterna av minst en svart person, svart skjuter vit, eller vit skjuter svart. Jag krävde att få veta mer. Samtidigt som han sa att hans statistik var obearbetat och att han inte hade vetenskapliga siffror, så tenderade de vita som var inblandade i dessa skottlossningar att vara från Östeuropa.

Nämndes något av detta i deras presentation? Givetvis inte. Precis som nyheterna om upploppen i Tottenham inte heller nämner något rasaspekten.

Problem kan inte lösas om inte folk vill säga sanningen. Precis som med så många andra saker i det här landet, sticker vi huvudet i sanden och vägrar att tala om dem.

Följ min blogg med bloglovin

svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn svd dn, dndndnsvdsvdabexdndndndndndnababsvdsvdsvd, BT, GP, SR, Expr, Svenskbladet, DN DN DN DN SvD SvD SvD  SvD SvD, ex gp ex svd gp gp svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn, dndnsvtdnsvdsvdsvdsvdsvdabdndndndngpdndn

Mångkulturens historia i Sverige

juli 10, 2011 28 kommentarer

Under den senaste tiden har det höjts röster, även från etablerat håll, att mångkulturen borde tåla att problematiseras. Hur gick det då till när mångkulturen slog rot?

 Beslutet att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle fattades av en enig riksdag 1975 (proposition 1975:26) och detta var det grundläggande beslutet. En stor del av invandrarna förväntades bosätta sig i Sverige för gott, samtidigt som de önskade bevara sin ursprungliga identitet. Man tog alltså avstånd från tanken att invandrare skulle vilja assimilera sig till det svenska samhället. Dessutom var ökad internationalisering ett övergripande mål i samhällsplaneringen. Alla partier var eniga.

År 1997 antog riksdagen lika enhälligt propositionen ”Sverige, framtiden och mångfalden”, signerad invandrarminister Leif Blomberg (s). Nu skulle hela samhället baseras på ”mångfald” i betydelsen mångetnicitet. Alla politiska områden skulle underordna sig detta samhällsmål; arbetsmarknadspolitiken, socialpolitiken, skolpolitiken, kulturpolitiken.

Förändringen skulle genomdrivas med ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatserna, i skolor och på universitet, på biblioteken och landets museer. Samtliga partier tog än en gång mångfalden till sitt hjärta.

Riksdagsbeslutet fattades i största enighet. Under årens lopp har en mängd beslut på vägen fattats, alla med samma mål: massinvandring och mångfald. Samtliga beslut har smugits genom beslutsprocessen medan massmedia har sovit och utan debatt. Svenska folket har aldrig fått veta någonting. Många vaknar upp först nu när de ser resultatet av de politiska besluten.

Redan i riksdagsbeslutet 1975 drog man upp detaljerade riktlinjer för hur den mångkulturella politiken skulle bedrivas. Det var alltså inte bara ett principbeslut. Tre delmål ställdes upp: Jämlikhet, Valfrihet, Samverkan.

Jämlikhetsmålet innebär att alla invandrare har rätt till exakt samma sociala förmåner som den infödda befolkningen, i vissa fall större förmåner, till exempel går invandrare före svenskarna i bostadskön.

Valfrihetsmålet innebär att invandrare har rätt att utöva och utveckla sin kultur på svensk jord och själva bestämmer om de vill integreras i Sverige.

Samverkansmålet innebär att svenskarna är tvungna att acceptera det mångkulturella Sverige och anpassa sig till det.

Den socialdemokratiska regeringen hade stoppat arbetskraftsinvandringen 1969 efter påtryckningar från facket, främst LO. Från omkring 1970 öppnade man istället Sveriges gränser för så kallade flyktingar. Sedan har regeringen, oberoende av politisk färg, genomdrivit mängder av beslut, alla med samma mål; ett mångkulturellt samhälle.

Den invandrarpolitiska kommittén fastslår i sitt betänkande (SOU:1996:55 Sverige, framtiden och mångfalden) att ”det som ska hålla ihop Sverige inte är ett gemensamt historiskt ursprung utan den samtida tillhörigheten i Sverige”.

Vips – så blev vi berövade vår historia!

Som grädde på moset kröntes detta långsiktiga politiska mål med grundlagsändringen hösten 2010, som går ut på att Sverige ÄR ett mångkulturellt samhälle. Inga debatter hölls, inga medier rapporterade om eller problematiserade frågan. Beslutet fattades i stor enighet utan att svenska folket visste om det.

Inte långt efter beslutet följde Merkels uttalande om mångkulturens misslyckande. Kort därefter följde Cameron och Sarkozy med liknande tillkännagivanden.

Nu börjar det alltså även att röra på sig i Sverige. Vissa debattörer vågar så sakteliga börja påtala nackdelarna med denna politik. Senast i Almedalen organiserade Axess seminariet Integrationspolitikens tillkortakommanden. Debattörerna har dock ansatts hårt av dem som vill bibehålla problemformuleringsprivilegiet  och sakernas ordning – locket ska ligga på. Status quo måste till varje pris bibehållas. Osökt inställer sig frågan:

Vilka är det egentligen som är konservativa i dagens Sverige?

Följ min blogg med bloglovin

afststststpcdbdbbtbrgdgdgdekekekcwcwnenenemnmnmnmnmnmnmnadbkbk,
bk,alaldmdmdmlnlnlnsvsvsvftftsrsrsrsrsrsrsrsrsrsrkkkkcchaaaktskdskdskd,
svdsvd,svdsvddndndndndnbltbltexexexex,

Ny term för osakliga debattörer – diskrimist

juni 16, 2011 23 kommentarer

Redan Per Ahlmark kunde i sin bok ”Vänstern och tyranniet” från 1994 (omtryckt och nyutgiven 2003) konstatera att vänstern har stora svårigheter att föra hederliga debatter då vänstern har ett:

övermod och ovilja att lyssna på andra än sig själva”.

Andra citat från boken är:

Den socialistiska vänsterns rutingrepp har länge varit att utmåla sina motståndare som ”höger” och ”Pluralism tycks bli ett honnörsord för vänsterns debattörer bara när de själva är rädda att hamna i trångmål”

Den mest talande sammanfattningen är nog ändå att vänsterfolket förbehåller sig rätten att klistra på sin motståndare nedsättande epitet, om debatten tar en riktning så att vänsterdebattören börjar finna sig överbevisad. Detta sammanfattas så här (sid. 188):

 Ty samtidigt som vänsterfolket kan säga vilka råheter som helst om sina motståndare är man hyperkänslig inför kritik av de egna. Vänstern kräver två privilegier:

1)      att utan precisering få avge kränkande omdömen om andra; och

2)     att själva skyddas mot en energisk argumentering som tydligt visar att de tagit miste i avgörande frågor.

I Sverige idag är det ingalunda bara vänsterdebattörer som tar till denna ohederliga debatteknik. Även regeringspartierna (som skulle kunna klassificeras som vänsterfolk, då de tagit över makten genom att anamma en socialdemokratisk politik) älskar att använda sig av invektiv när motståndare tar upp frågor som dessa ”hegemonister” betraktar som tabubelagda. Så läggs locket på och motdebattören kommer i underläge och måste ”slåss mot väderkvarnar”. Sakdebatten går i stå och tappar fokus.

Nu skymtar dock en öppning i dessa kvästa, odemokratiska diskussioner. En kommentarsfältsdebattör på SVT Debatt, som kallar sig J P Sartre, har myntat uttrycket:

DISKRIMIST

Att vara DISKRIMIST är att anklaga någon individ eller grupp för något utan någon substans. Att argumentera med klisterlappar är en synonymt beteende. En DISKRIMIST karaktäriseras därför av att vara notoriskt intolerant och får medvetna eller omedvetna utbrott under en debatt. En DISKRIMIST har alltid en begränsad retorik och gillar förenklade slagord – sina egna slagord givetvis.

J P Sartre skriver där:

”Detta forum har ett antal DISKRIMISTER som sida upp och sida ner anklagar alla som inte tycker som de och anklagar alla som ifrågasätter den sanning de anser de med rätta har abonnemang på. Utan att vara sverigedemokrat ställer jag mig bakom det partiets försök att bli behandlad som de förtjänar, som ett demokratiskt politiskt parti.”

Alltså, använd från och med nu den nya termen och kalla dessa ohederliga debattörer för sitt rätta namn, nämligen:

 DISKRIMISTER

Följ min blogg med Bloglovin

st, st, av, pcf, bt, bt, db, db, db, gd, gd, ek, ek, ek, ne, ne, ne, mn, mn, mn, mn, al, al, bk, bk, ln, ln, dm, svt, svt, nm, nm, svt, svt, ft, ft, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, kj, kk, cc, ha, ai, kt, dn, dn ,dn, dn, svd, svd, svd, svd, ex, gp, gp, gp, gp, gp, smp, smp, smp, sd, sd, sd.

Världsmästarna bojkottas

juni 12, 2011 42 kommentarer

Julia Ceasars bok Världsmästarna skakar om bland de politiskt korrekta makthavarna inom biblioteksbranschen. Hennes samhällskritiska bok har fått många svenska folkbibliotek att inte längre tillmötesgå kommuninvånarnas önskemål om bokinköp och alltså börja censurera inköpen.

Flera personer har kontaktat mig under våren och vittnat om hur de bollas än från den ena än till den andra personen i förvaltningen, för att få undanglidande svar. I Eskilstuna hänvisade till sist bibliotekarien till kommunens politiker! Politikerna tillåts alltså bestämma vilka böcker som får läsas. Ministerstyre på lokal nivå, eller?? Även sajten Politiskt Inkorrekt har tagit upp detta.

Därför är det dags för en rikstäckande kampanj! Affes statistikblogg har satt samman en klickbar bild (se högermarginalen) över Sverige som han uppdaterar allteftersom biblioteken, efter våra påtryckningar, köper in boken. Gå till Affes och läs mer.

Vi måste alltså alla gå till, ringa eller mejla våra bibliotek och kräva att boken köps in. Vi kommer att få problem, men får inte ge upp. Boken finns redan på en hel del bibliotek, och det sannolikt grundat på det första lektörsomdömet, som var en neutral och icke-värderande text:

Huvudspåret i Världsmästarna är kritik av islamism och av svensk invandringspolitik. Det finns frågor om kostnader, antalet invandrare jämfört med andra EU-länder, möjligheterna att anpassa och assimilera dem i det svenska samhället, asylsökande och passlöshet, analfabetism och kriminalitet, frågor som faller utanför ramen för politisk korrekthet för svenska politiker och svenska journalister. Världsmästarna i godhet, som Julia Caesar rubricerar de svenska beslutsfattarna, har genom sin valhänthet skapat ”ghetton”, etniska enklaver i våra tre storstäder, dit alltför många asylsökande har sökt sig. Enligt henne har yttrandefriheten krympts ganska drastiskt, vilket har tvingat henne att ge ut den föreliggande texten på eget förlag. Julia Caesar är journalist till professionen och har tidigare publicerat ett flertal krönikor i dansk press.
/Per-Åke Walton

I och med det andra omdömet blev det alltså problem:

Världsmästarna är en 435 sidor lång indignerad insändare om hur Sverige tack vare hycklande politiker med en ”patologisk godhet” sålt ut vårt land till invandrare som plundrar, våldtar och berövar oss vår kultur. Genom ”snyftjournalistik” skall vi mer eller mindre tvingas till denna ”extrema” massinvandring. Retoriken i boken är också den extrem. Den är extremt onyanserad. Det är oklart vad pseudonymen Julia Caesar (journalist och krönikör på Snaphanen) skulle ha gemensamt med den humoristiska och intelligenta skådespelerskan Julia Caesar. Bokens närmaste läsekrets torde vara sympatisörer till Sverigedemokraterna.
/Jan Bärmark

Därför finns nu en färdig mall här att mejla till biblioteket som kan hjälpa dig att övertyga bibliotekarierna om att köpa in den. Där finns även ett genmäle om du stöter på svårigheter (vilket du sannolikt kommer att göra). Om de vägrar att köpa den kan du beordra dem att beställa den från ett annat bibliotek, vilket de är skyldiga att göra åt dig. Detta kommer att skapa stora administrativa bördor och kostnader för biblioteket. Om tillräckligt många gör det kommer personalen att inse att det blir billigare att köpa in ett exemplar.

Fråga givetvis även varför de inte vill köpa in boken och be om en motivering och vem som är personligen ansvarig för detta beslut. Vänd dig till den personen och presentera det som står i mallen. De ska inte komma undan. Här är ett exempel på ett Helsingborgsbiblioteks slingerbultar.

Rapportera även till Affe eller hit när ett bibliotek slutligen har köpt in boken. Affe uppdaterar då sin grafik.

Målet är att hela landet ska täckas in! Du ställer väl upp?

Följ min blogg med Bloglovin

stststavavpcfbtbtbtbtdbdbgdgdekekekeknenenenenemnmnmnmnadadadbk,
bkbk,lnlnlndmsvtsvtnmsvtftftsrsrsrsrsrkkkkcchaatkksvdsvdsvddndndnvagt,
exexbnbn,dgndgnbltgpgpgphdkbkbltltltnskskdsdksmpsmp