Arkiv

Posts Tagged ‘Malmö’

Tryckfrihetssällskapet i Sverige grundat 2012-01-31

mars 3, 2012 19 kommentarer

Bättre sent än aldrig! Här kommer en sammanfattning från Tryckfrihetssällskapets första möte. Även om föreningens tillblivelse har tigits ihjäl i gammelmedia, har det redan återberättats på andra bloggar i form av videoklipp. Då de danska och norska klippen kan vara svåra att förstå och uppfatta, kan denna sammanfattning vara en hjälp.

Ingrid Carlqvist, sällskapets grundare och ordförande, höll ett inledningsanförande där hon redogjorde för de grunder som låg bakom beslutet att starta en svensk avdelning av Tryckfrihetssällskapet.

Lars Hedegaard, Danmark
Lars informerade om det danska tryckfrihetssällskapet är öppet för alla som kämpar för att tryckfrihet ska råda. Man behöver inte vara professionell skribent eller skapa skrivna alster. Demokrati råder på så sätt att medlemmarna väljer styrelsen.

Sällskapet angriper alla typer av hinder för tryckfrihet och yttrandefrihet. Dock har man insett att man inte orkar hålla emot på alla fronter så just nu koncentrerar man sig på den yttrandefrihet som introduceras i samband med införandet av multikultur. Multikultur fungerar inte någonstans och det har visat sig att speciellt muslimer är omöjliga att integrera i ett samhälle med sekulära, västliga värderingar.

Etablissemanget har uppmärksammat problemen och dess lösning på problemet är att försöka tiga ihjäl det och den som försöker bryta tystnaden stigmatiseras. Multikultikollektivet kan säga vad som helst utan att bli anklagade för något, men det omvända gäller inte om man kritiserar multikultiagendan.

Ett samhälle som inte kan lösa sina inre problem är ett vacklande och svagt samhälle. Ett samhälle utan yttrandefrihet är per definition ett svagt samhälle. Yttrandefrihet är alltså helt avgörande för Sveriges och Europas framtid. Utan den kommer samhällets ursprungliga värdegrund att falla samman och då uppstår kaos och förödelse.

Gunnar Sandelin
När Gunnar skrev artikeln ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” (i vars rubrik det egentligen skulle stått ”invandringen”), blev han utfryst av etablissemanget. Sanningen om invandringsproblemen är ingen populär följeslagare bland politiker och journalister. Gunnar Sandelin kritiserar politiken, inte personerna.

Vi har idag en invandring förklädd till asylinvandring och flyktinginvandring. Av dem som kommit sedan 1980 är ca 7 procent flyktingar enligt FN:s Genèvekonvention. Klumpar man ihop dem med s.k. skyddsbehövande så hamnar man på ca 30 procent. Sedan 1980 har det kommit ca 600 000 ”anhöriga”, men man vet inte vem som är anhörig till vem.

Gunnar har jobbat på Aktuellt. När han försökte räta upp rapporteringen där fick han beskedet att det inte alls skulle bli tal om det. Aktuellt skulle ”stå på de svagastes och mest utsattas sida”. Man får absolut inte släppa anden ur flaskan för då kan Nisse i Hökarängen börja undra. Reportagen ska vara så att folk gråter framför TV:n, fick Gunnar lära sig där.

Enligt Gunnar kan folk i allmänhet inte ta ställning i invandringsfrågan, helt enkelt för att de inte vet. Så vill nyhetsredaktörer och liknande att det ska fortsätta att vara.

Alla områden har reportrar med specialkunskap, t ex ekonomi, sport, politik, osv. Multikultijournalisterna saknar totalt kunskap om det de skriver om och är således i händerna på bl.a. sina chefer. De måste t.ex. hålla absolut tyst om invandringens kostnader.

Regeringens egen utredare kom för några år sedan fram till att nettokostnaden var minst 60 miljarder per år. Nya beräkningar tyder på att det nu snarare är 100 miljarder per år. Det är halva sjukvårdsbudgeten.

Merit Wager presenterar på sin blogg ett antal missförhållanden som hon får från forna kollegor på migrationsverket. Dessa ”miggor” skriver till henne, helt ovetande om varandras existens, liknande historier om de fruktansvärda missförhållandena som råder på migrationsverket. Det är oerhört allvarligt att ingen vågar ta upp detta officiellt.

I Sverige råder en mental stalinism. Alla måste hela tiden vakta sin tunga.

Gunnars tidigare kollegor vågar inte äta lunch offentligt med honom, ty de kan bli sedda och då blir de bannade av sin omgivning och sina chefer.

Gunnar får många samtal från frustrerade och rädda människor. Några exempel är:

  • Reportrar som vill skriva vissa sanningar, men som inte får för sin chef.
  • En präst som inte vågar kritisera islam i rädsla för hur kollegorna kommer att reagera.
  • En riksdagsman som inte våga tala om vad han vet, hemma.
  • Lärare som inte vågar gå till rektorn för att berätta att han blir kallad rasist av eleverna ty då kommer han att anklagas för att sprida främlingsfientliga åsikter.
  • En mamma som inte vågar tala om för sina barn att hon röstar på SD.

Gunnar fick ett jobb på SCB och allt var klart med anställningsvillkor. Då bestämmer Stefan Lundgren, chef på SCB, att han inte får börja där eftersom han skrivit artikeln ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna”.

Julia Caesar måste skriva under pseudonym eftersom hon är journalist och blir av med jobbet om det kommer fram att hon har fräckheten att berätta sanningen.

Personer som är för multikulti slipper försvara sina ståndpunkter för de är så goda. Därför blir det ingen debatt.

Yttrandefrihet är en färskvara som måste återvinnas kontinuerligt.

Mikael Jalving, Danmark, journalist på JP, författare, debattör, skrivit boken ”Absolut Sverige”
Ett litet gäng starka människor kan starta något stort. Mikael hoppas att tryck- och yttrandefrihet kan bli verklighet i Sverige.

Mikael tycker om Sverige med sin storlek, det skiftande klimatet, den mångfaldiga naturen och svenskarna som bor här. Svenskarna har en inbyggd förmåga att enas och ta beslut i flock. Denna kompromissförmåga och viljan att lösa problem gjorde att Sverige ett tag var ett blomstrande land.

Sverige och Danmark har en liknande historia de senaste 400 åren, ett liknande språk, men i Sverige är det väldigt tyst. Det är inget nytt fenomen ty det har skrivits om detta för hundra år sedan, för 40 år sedan och för 30 år sedan av utländska skribenter.

Jo, det pratas, men mest om oväsentligheter och diskussionen och debatten om de viktiga ämnena lyser med sin frånvaro. Alla flyttar mot mitten för att inte sticka ut.

En annan egenhet med svenskar är att de har en otrolig framtidsoptimism. Varför är framtiden så vacker? Historien är ointressant, speciellt inom politiken. Man är ”rationell” när man bara diskuterar framtiden. T o m nutiden glöms bort.

Vidare odlar svensken sin orgie i godhet. Svenskarna är godast i världen och internationella och globaliserade. Sverige har alltid varit neutralt i alla lägen och för den händelse att det inte går att vara neutral så blir Sverige vilset.

I Sverige förekommer det inga problem med invandringen. När den stora utvandringen skedde så dränerades Sverige på kompetens. Det är samma sak nu med invandringen, men nu späs kompetensen ut istället.

Vidare innehar Sverige förmodligen världsrekordet i feminism. Det beror på att marxisterna har infiltrerat varje politiskt parti och genusvetenskapen genomsyrar allt och alla i landet.

Feminismens vurmande för matematisk likhet på alla sätt gör egentligen, med alla sina kvoter, kvinnor till en bytesvara som om de vore fisk.

Sverige har en specialvariant av solidaritet. Man ska vara i minoritet, annars blir de ingen solidaritet. Tillhör man en majoritetsgrupp så är man nästan lite skum. Detta har inneburit att grupper som PLO, Hizbollah osv. får en solidaritet som de definitivt inte förtjänar. Minoriteter undgår också kritiska granskningar av journalister och polis.

Fatalismen i Sverige innebär att man tror att man kan hantera vadsomhelst. Vi kan integrera alla. Vi klarar alla. Denna kooperativa fatalism har lett till en negativ tystnadsspiral. Enligt Hans Zetterberg formas huvudsakligen landet av de som håller med, inte av dem som säger något om verkligheten. Man lär sig vad som kan och vad som inte kan sägas. Men när mikrofonen stängs av kommer de verkliga åsikterna fram.

Alla vet att Sverige inte klarar problemen med MENA-invandringen, men få vågar berätta det alla vet.

Hans Rustad, Norge, journalist, ägare av bloggen document.no
I de nordiska länderna, men speciellt i Sverige så går man som katten runt het gröt. Ingen vågar säga vad alla vet.

Hans var en stor beundrare av den skicklighet och arbetsamhet som präglade landet förr. Nu har Sverige och svenskarna gett upp sig själva och sin identitet. Det är djupt tragiskt.

Dagens politiska korrekthet kommer att gå över, men frågan är hur stor skadan kommer att bli och hur lång tid det kommer att ta att reparera den.

EU pratar och pratar, men inget händer. Vi har tydligt en ”Crisis of the liberal mind”, och det finns ingen motpol till stolligheterna.

I fallet Breivik så hittade media ingen direkt orsak så då var det ”högerns” fel.

Mycket erfarna rättspsykiatriker konstaterade att ABB inte var tillräknelig. Polisen konstaterade efter noggranna undersökningar att ingen organisation låg bakom detta vansinnesbrott.

Det innebär att medierna hade fel, igen. Det tål de inte så de tvingade fram ytterligare en undersökning av ABB:s mentala tillstånd för att ändra den redan konstaterade sjukdomsbilden. Om polisen i Norge hade trott eller böjt sig för massmedia så kunde det blivit riktigt otäckt.

Det går att blunda för verkligheten ett tag, men till slut drabbas även den mest envetne förnekaren av verkligheten. De vet innerst inne om det själva, så varför ljuger man?

xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx 

Annonser

Hägglund vs Sahlin

mars 8, 2010 32 kommentarer

Agenda söndagen den 7 mars bjöd på en intressant debatt. Det handlade om judarnas utsatta position i Malmö som gör att de måste flytta pga. alla hatbrott. Men debatten handlade främst om det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalus klavertramp i debatten. Inbjudna var Göran Hägglund och Mona Sahlin. Hägglund har skrivit ett brev till Sahlin med anledning av Reepalus ständiga slingerbultar, och anser att situationen nu bör redas ut. Det handlar om givetvis om judarnas situation men också om hur länge det ska få hoppa grodor ur Reepalus mun.

Det var med stor förväntan jag satte mig för att se debatten, för att se om de skulle kunna genomföra hela debatten utan att nämna grundorsaken. Det har nämligen varit fullt möjligt i många debattartiklar och TV-debatter på sistone att diskutera denna fråga utan att ta upp vari problemet bottnar. Och faktiskt verkade det som om Agenda skulle lyckas med konststycket, att föra en debatt utan att borra så djupt att sanningen uppenbaras. Men när de gått som katten kring het gröt och pratat om ”grupper i Malmö” ställde plötsligt programledaren Anna Hedemo den så viktiga, men likväl i Sverige så oerhört kontroversiella frågan till Hägglund:

– Vilken grupp talar du om här?

När denna fråga ställs försöker omedelbart Sahlin bryta in för att hindra katastrofen. Man hör henne säga ”nu är jag upprörd” ett par gånger. Sanningen får inte uttalas. Hägglund trampar in på minerad mark genom att säga sanningen, den sanning som med alla medel måste tystas ned, den sanning som inte får beröras, som helt enkelt är fridlyst. Hägglund svarar att det är … ”vänstergrupper och muslimer”.

Mona uppger sig bli upprörd av att gruppen muslimer påstås vara för att judar blir utsatta. Hennes bild är den motsatta. Hon säger att hon sitter i dialogforum tillsammans med judar, kristna och muslimer och de har samma bild, de ser samma fiende och har samma uppdrag. Hon säger att Hägglund gått över gränsen.

Vad var det för flummigt inlägg? Och tror verkligen Mona Sahlin att muslimernas verserade företrädare som sitter i dialogforum kan sitta där och uttala en åsikt som ALLA muslimer i Malmö är eniga om? Hur kan hon vara så naiv att tro ett antal representanter framför hela sanningen? Det är inte värre än att titta på bilder och filmsekvenser från demonstrationer i Malmö så ser man tydligt vilket klientel som hetsar mot den judiska gruppen. Känner man till lite mer om islams lära så vet man att i den ingår en grundmurad judefientlighet som levereras med modersmjölken.

Sahlin står och kämpar med näbbar och klor för att bibehålla Sveriges politiskt korrekta fernissa. Hon hoppas på att hon kommer att kunna lyckas med det. Men Hägglund har petat i en varböld och det är på tiden. Grälet fortsatte efter programmet om vad man får och inte får säga.

Förhoppningsvis kan en mer frimodig debatt ta vid och förljugenheten sakta sippra bort. Man löser nämligen inte problem genom att som Mona Sahlin undvika att kalla saker för sina rätta namn.

Följ min blogg med bloglovin

Studio 1 om Malmögängen

februari 12, 2010 5 kommentarer

Sveriges Radio P1:s program Studio 1 tog den 11 februari upp några dagsaktuella ämnen där vissa är värda ett par kommentarer. I detta blogginlägg tar jag upp ”Malmögängen”.

En man sköts nyligen till döds mitt på torget i Malmö. Ett av ämnena för dagen var alltså de kriminella gängen i staden. Det finns alltså en konflikt mellan två kriminella gäng och under de senaste åren har åtta män dödats i gängbråken. Joakim Palmkvist på Sydsvenska Dagbladet har kartlagt dem. De är egentligen gamla kompisar från barnsben med en lång kriminell karriär och ingår i samma kriminella nätverk dock med personliga konflikter på rena sandlådenivån. Killarna var väldigt unga, 12-14 år, när de började strula och idag är de i 20-årsåldern. De är yrkeskriminella mångsysslare med allt från kortskimning till narkotikabrott och grova trafikbrott. Enligt Palmkvist håller de till i Söderkulla och Apelgården i Rosengård. Även Malmös socialkommunalråd Katrin Stjernfeldt-Jammeh deltar i programmet. Hon berättar att kommunen satsar 15 miljoner extra för att arbeta allmänt mot kriminalitet.

De diskuterar gängens beskjutningar på öppen gata mitt bland folk. Vidare ställs frågan varför satsningen mot kriminaliteten från kommunens sida kommer först nu. Länge och väl redogör Stjernfeldt-Jammeh om det arbete som hittills har gjorts. Man talar om gemensamma problemformuleringar med polisen m.m. Diskussion pågår i hela tio minuter.

Och? Gav radioinslaget något substantiellt? Svar: nej. Varför? Alla deltagare led av den berömda beröringsskräcken. Ingen inte ens antydde att det rörde sig om kriminella ynglingar med invandrarbakgrund. Den absolut enda ledtråd som skulle kunna hjälpa lyssnaren att få lite mer förståelse för problemets kärna är att ordet Rosengård nämns i förbigående. Då brukar en klocka ringa i huvudet på folk.

Vill man inte gå som katten kring het gröt utan få raka svar om vad bråken i Malmö handlar om och vilka som är inblandade finns den osminkade historien här. Men hur många av Sveriges invånare vet att de inte får hela sanningen? Och hur många vet att de bör läsa detta länkade material för att få hela underlaget?

I andra sammanhang är det oerhört viktigt att folks kulturella bakgrund betonas. Den ska framhävas och utgöra en berikande faktor i samhället. Immigranter ska inte assimileras utan bejaka sin härkomst med dess kulturyttringar. Därför är det motsägelsefullt att dessa kulturyttringar på alla sätt ska hemlighållas i detta sammanhang.

Sverige är exceptionellt på det sätt som medborgarna hålls i okunniga i somliga frågor. Våra nordiska grannländer har helt andra principer för publicering och offentliggörande av fakta. När ska Sverige sluta spela bror duktig ta lärdom av sina nordiska grannländer?

Följ min blogg med bloglovin