Arkiv

Posts Tagged ‘politisk korrekt’

Vad är politisk korrekthet?

augusti 4, 2010 18 kommentarer

Hur är en politisk korrekt person? Enligt Wikipedia är politiskt korrekt:

”det som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.”

Ett vanligt sätt att använda sig av detta begrepp är att förkorta det pk och även att skapa sammansättningar av typen pk-folk, pk-mässig etc. För att få lite mer kött på benen har jag lyssnat på Sveriges Radios programserie från 2007 om fyra program i en serie som hette ”Politiskt (in)korrekt?”.

I del tre intervjuas samhällsforskarna Karl-Olof Arnstberg och Jonathan Friedman om hur det är att forska i detta område. Enligt Arnstberg är det besvärligt med politiskt korrekta människor inom forskningen. Alla dessa forskare hoppar som stengetter mellan känsliga frågor. Det är provocerande i sig, eftersom forskare har ett annat uppdrag än att säga det som ingen upprörs över och de forskare som inte provocerar sviker, eftersom det är ointressant att reproducera det vi redan vet.

Tabun handlar om rent och orent, förbjudet och tillåtet. Ett område är sex, ett annat är invandrarfrågor och kulturmöten, där man inte får säga vad som helst. 1988 gav Arnstberg ut boken ”Svenskar och zigenare”, som även tog upp romers höga kriminalitet. Det året blev han årets mest utskällda professor. Han tycker likväl att forskare ska vara besvärliga. Ta det mångkulturella samhället, som t.ex. är ett besvärligt projekt, då man kör pannan in i ett godhetstänkande. Pekar man då på problemen så finns det strömningar som antyder att ”här finns det en som bejakar främlingsfientliga tankar”. Arnstberg möter åsikter som säger att ”så ÄR det inte” och ”så får man inte säga”. Men han vill hellre bli övertygad av argument än att bli skriven på näsan hur verkligheten ska se ut.

Jonathan Friedman är professor i socialantropologi i Lund och Paris, född i New York. Många har blivit sura på hans forskning om hur den västerländska nationalstaten förändras i och med att gränserna öppnas upp för folk från andra delar av världen och de problem som då uppstår. JF blev chockad över de starka reaktionerna på sin forskning. Det ledde till att han 1997 höll en doktorandkurs om politisk korrekthet och skrev en bok för att förstå fenomenet.

Det handlar inte om vänster eller höger, utan om ett sätt att kontrollera folk. Politisk korrekthet skiljer sig mellan olika länder. I Sverige är det oerhört lågt till tak. Här blir det tystnad i kontroversiella frågor. Man pratar privat men det blir aldrig någon offentlig debatt, vilken inte tolereras på samma sätt här som i Frankrike och Norge. I Sverige finns det centraliserade instanser som har makt över vad man får säga och tänka. Och folk går med på detta i väldigt hög utsträckning.

Många pk-människor har ofta inga invandrarvänner men de vet minsann vilka ord man får använda om invandrarna. Folk som använder ”fel” ord klassas ned även om det inte är illa ment utan endast speglar den personens ordförråd. Det är alltså viktigt att använda de korrekta orden. Enligt Arnstberg går vi extremt långt i Sverige för att säga de goda och vackra orden men går man under ytan så finns det motsättningar här också precis som i andra länder. Problemet är när människor agerar allmänna poliser och ska styra över andras tankar, åsikter och ordval.

Mohammedbilderna var inte ett pk-brott i Frankrike. I Sverige attackerades dock Jyllandsposten för att vara högerextremistisk och rasistisk. I Frankrike stöddes Jyllandsposten av stora, välkända tidningar. Det hela beror på hur öppet landet är för motsatta opinioner. I Sverige är läget väldigt låst. Folk känner sig hotade.

I Sverige får man t.ex. inte tycka att multikulturalismen är bullshit. Men enligt Friedman är den en fantasi som inte ens är färdigtänkt om att folk från hela världen ska blandas ihop i något slags lyckligt samhälle som aldrig ens har funnits. De enda exemplen på detta är imperier eller kolonisamhällen där folk bott separat. I Sverige är det just så, att multikulturalismen präglas av segregation. Men folk har inga argument för detta lyckans tillstånd och det förekommer ingen diskussion kring ämnet. Det handlar i slutändan enbart om ifall man är god eller ond och blir en moralisk fråga. ”Jag säger så här för att provocera och jag är intresserad av att se hur folk reagerar”, säger Friedman. En räddhågad reaktion leder ofta till fördömanden: ”hur kan du säga så, du måste vara ond”.

Arnstberg finner det irriterande när värdeladdade ord används som analytiska verktyg, som t.ex. rasist. Det är nämligen en social skändning att kalla någon rasist. Det besvärliga med den här typen av invektiv är att den beskyllda måste bevisa motsatsen och det är ett oerhört kraftfullt sätt att skaffa sig överläge i en diskussion eller att täppa till truten på den man vill tysta. Det är dessutom oerhört effektivt eftersom ingen vill bli kallad rasist.

Enligt Friedman är det vansinniga att det inte är innehållet i det folk säger som är anses vara viktiga, utan om man kan koppla ihop det med något eller något man inte gillar. Detta hindrar folk att diskutera med varandra. Detta kallas ”guilt by association” eller ad hominem-resonemang inom retoriken. Sedan dras slutsatsen att eftersom du vill tala om denna sak (t ex invandringspolitiken) så måste du vara rasist/högerextremist och med ens är den personen graderad. Alltså klassar man in människor efter vad ANDRA påstås tycka och tala om, inte vad den här och nu talande personen verkligen säger. På så sätt ”smittas” den talande ned av associationerna, och om den som lyssnar inte aktar sig kan även han bli ”smittad”. Associationerna blir alltså viktigare än själva samtalsämnet.

2000 skrev Friedman:

pk-världen är en instängd och likriktad värld även om den definierar sig som mångkulturell. Det är en värld där demokratin är överflödig och alla sanna demokrater har samma åsikter och alla andra per definition är anti-demokrater som ska exkluderas.

Friedman avslutar med att fråga sig varför är folk så lättsårade idag. Här har han märkt en förändring. Vi har fått en rädslans kultur. Man undviker allting. Det är ångestskapande i sig. Men vad är det för fel att ha lite ångest?