Hem > Censur, Politik, yttrandefrihet > Typiskt svenskt

Typiskt svenskt


Boken ”Typiskt svenskt” av Karl-Olov Arnstberg är välinvesterad lästid. Bland annat får vi veta att ambivalens är ett vanligt svenskt förhållningssätt. Ett förbehåll finns dock. Man får inte schablonisera, kritisera eller ens skoja med religiösa, etniska eller sexuella minoriteter. Oavsett vilka ideal de propagerar för. De ska alltid bemötas med respekt. Den som syndar mot det i det offentliga samtalet, riskerar rentav att aktivera rättsmaskineriet, dvs. få en eller annan ombudsman på sig.

Under rubriken ”Empati etiskt mer högtstående” resonerar Arnstberg kring fenomenet åldringsrån där förövarna inte tycks få dåligt samvete ens när de får schavottera i pressen. I Sverige betecknas sådana som psykopater. Men denna frånvaro av empati är i sig inget tecken på psykisk sjukdom. Inte heller är det en fråga om psykisk mognad, kulturellt sett. Majoriteten av världens befolkning skulle troligen, sett genom den svenska psykiatrins glasögon, klassificeras som psykiskt störd på grund av bristande empati. I utvecklade och komplicerade samhällen, jämförbara med Sverige, är alltid empatin högt utvecklad, för att inte säga en nödvändighet.

Utvecklandet av en enbart egoistisk personlighetstyp blir således liktydigt med samhälleligt sönderfall. Är många människor på det sättet kan inte denna samhällstyp fungera. Utan empati finns det ingen rimlig balans mellan brott och straff i Sverige. Det handlar om en ”tvingande empati” för en större krets än vänner och familj, och detta är en kulturell produkt, någonting inlärt. Tvingande empati förekommer framför allt i det moderna västerländska samhället.

Arnstberg har sammanställt en lista för att konkretisera politiskt korrekthet. Den ger en fingervisning om hur samtida värderingar systematiseras:

Politiskt korrekt: ………………………Politiskt inkorrekt:
Politiskt till vänster……………………………….Politiskt till höger
Att vara feminist (båda könen)…………….Traditionella könsroller
Delade hushållssysslor…………………………Kvinnor sköter markservice
Heltidsarbetande kvinnor……………………..Hemmafruar
Barnlediga män……………………………………..Män som prioriterar jobbet
Att vara konstruktivist…………………………..Att vara essentialist
Att vara mångkulturell………………………….Att vara nationalist
Att se homosex som normalt…………………Att se homosex som en avvikelse
Att vara för homoadoptioner………………..Att vara emot homoadoptioner
Att vara för jämlikhet…………………………….Att acceptera hierarkier
Att aldrig glömma förintelsen………………….Att påminna om andra folkmord
Att vara kritisk till USA …………………………..Att beundra USA
Att se hedersmord som kvinnoförtryck……Att se hedersmord som kulturbundna

Politisk korrekthet har blivit vår tids allenarådande svenskhet. Det är därför den är så svårbekämpad. För Sverige är i detta avseende är såväl överspänt som extremt. Många vänsterintellektuella för exempelvis samman begreppen mångkultur och demokrati och menar att det endast är det mångkulturella förhållningssättet som är demokratiskt. De gör heller ingen skillnad mellan nazism, rasism och nationalism och verkar övertygade om att nationalism utgör själva kärnan i det rasistiska våldet.

Ur boken:

Den politiska korrekthetens värld är en instängd, likriktad värld även om den definierar sig som mångkulturell. Det är en värld, där demokratin är överflödig eftersom alla sanna demokrater har samma idéer och resten per definition är anti-demokrater som skall exkluderas. Vi känner igen den typen av resonemang; den har haft flera olika skepnader. Dess absurditet och närmast komiska dumhet kan inte överskyla dess sorgliga konsekvenser – att den fria debatten undertrycks, det offentliga samtalet kvävs.

Och:

Gamla sextioåttor är i dag den politiska korrekthetens furstar och upprätthåller ordning på det demokratiska excercisfältet, tillsammans med sina yngre livjägare och åsiktsguvernanter.

Arnstberg är inne på ett resonemang som signaturen Utlandssvensk har tagit upp i sin recension av Världsmästarna; Arnstberg:

Jag menar dock att vi i än större utsträckning borde tala om medial korrekthet. Det är nog inte i politiken utan i media som gränserna är som allra snävast. Det är där konsekvensens för den som felar är allra störst. Begreppet politisk korrekthet (PC) behöver kompletteras med något som kan benämnas medial korrekthet (MC).

Med anledning av Bildts och Billströms klavertramp, torde följande text ur boken illustrera de politiskt korrektas dilemma:

Precis som politikersanningar kan forskarsanningar kollidera med den mediala korrektheten. I rollen av forskare vet jag t.ex. att den mångkulturalitet som såväl media som politiker spinner en hyllande retorik kring, med avseende på fredlig samexistens, är djupt problematisk. Det vet i allmänhet också politiker och journalister men de är dessutom bundna i sina respektive roller. Nästan alltid lägger de ner stor möda på att hålla tungan rätt i mun – risken att bli stämplad som rasist och under skam bli utslängd ur det offentliga samtalet är alltför påtaglig.

Boken innehåller givetvis mycket mer intressant och tänkvärt. Läsning rekommenderas!

Följ min blogg med bloglovin

dagen, dagen. dagen. dn, dn, dn, dn, svd, svd, svd, svd, gp, gp, gp, gp, blt, blt, ex, ex, ex, smp, smp, skd, skd, skd, nsk, nsk, nsk, hd, hd, hd, ft, ft, ft, svt, svt, svt

About these ads
  1. Demokratbloggen
    februari 4, 2011 kl. 22:16

    Det här påminner om medeltiden och skamstraffen.

    Då var det kyrkan som stod för moralen, och om man visade sig vara ogudaktig på något sätt så skulle man straffas.

    Dagens präster däremot är idag också underställda dessa moralister som journalistkåren idag består av.

    Det finns ett stort behov av att få uttrycka sig fritt utan att behöva utsättas för skamstraff, och tack vare internet har det uppstått en spricka i fördämningen och när som helst kommer denna fördämning att rämna och då kommer inte all världens presstöd att kunna täppa igen dessa sprickor som har uppstått.

    • februari 4, 2011 kl. 23:24

      Ja, när anden väl är ut flaskan går den inte att tvingas tillbaka igen.

  2. februari 7, 2011 kl. 15:30

    F.d. statsministern Göran Persson (S) ljuger i SVT:

  3. Josefina Bergfast
    februari 24, 2011 kl. 19:46

    Den nationalistiskt förda politiken i Israel, som gärna vill att Israel skall vara just en ”judisk nation”, där man strävar efter en ”nationell religionskulturell identitet”, nämligen judendomen, och där man premierar just judiska invandrare genom att ge dem ett automatiskt medborgarskap kritiseras av några judar, vilka då kallas för ”självhatande judar”.
    ”Självhatande svenskar” finns det nog också en hel del.
    Vad är då en ”självhatande svensk” kan man undra. Förmodligen handlar det om både en vilja att förringa ”det svenska”, tillsammans med viljor att lyfta allt som hitintills inte har kunnat förknippas med ”det svenska”? Det finns ”svenskar” som vill avskaffa det svenska språket t ex…
    Vad kan det mer handla om, när man i själva verket kanske är en ”svenskhatande svensk”, eller kanske en ”självhatande svensk”?
    En nedmontering av alla former av ”nationella känslor” infördes efter andra världskriget i Europa. Nu skulle den nationella identifieringen ”monteras ned” i de europeiska nationalstaterna, till förmån för en mer ”internationalistiskt” (kommunistiskt?) medvetande, därför den nationella identifieringen ansågs som ”roten till det onda”, (kriget)och tillsammans med de (kommunistiska) jämlikhetsidealen, ”kamratidealen”, infördes också det privata tilltalsordet du i professionella relationer. Medborgaren skulle bli ”du och bror”, med alla, (enligt chefen på socialstyrelsen, som hette just Bror Rexed som tillsammans med Olof Palme införde du-reformen).
    Så fostrades den svenska befolkningen i en internationalistisk anda allt sedan efterkrigstiden, där ”solidariteten” med i stort sett ”alla andra folk”(utom det egna) ansågs representera ”det goda”.
    Svenskarna ”hade det ju så bra”, och var ju så trygga, och hade inte så mycket inbördeskrigsaktiga ”raskrig”, som t ex USA att brottas med. Detta bara beroende på att Sverige var ett relativt etniskt homogent land och ingenting annat. Liksom Tyskland, liksom Italien, liksom Ungern, Rumänien, Frankrike, Danmark, Norge, Finland, Polen osv.
    De ideal som några ”filosofer och funderare” kom på, när de bildade Kol och Ståhlunionen, var att man i princip skulle försöka sig på att bygga ett ”Europas Förenade Stater”. ”Man” ville alltså införa folkblandning i de forna etniskt så homogena staterna. Detta projekt drevs på av olika intressesfärer, inte minst av de stora multinationella bolagen, banker och andra affärsmän, som såg fördelar i att ländernas gränser öppnades för ”frihandel”, och där företagen inte kunde avkrävas några avgifter vid införsel och utförsel av varor över nationernas gränser.
    Ja, så har då EU projektet förts fram allt mer, med hjälp av propaganda och med lock och pock och övertalning.
    Att invånare i de forna nationalstaterna i Europa skulle kunna komma att uppleva det som att de förlorade sina hemländer, sina nationella hem, genom alltför hastig, alltför kostsam, alltför stor och alltför främmande invandring, det hade befolkningarna själva ingen aning om när de röstade för EU.
    En av anledningarna till att man så hastigt ville förändra ursprungsbefolkningens sammansättning, med en mycket stor utomeuropeisk invandring, är förmodligen delvis den att man just vill kunna motverka s.k. folkliga nationella resningar, eller motståndsrörelser, mot ett EU som blir allt mäktigare. EU´s inflytande, lagar, beslut och bestämmelser över de forna nationalstaterna ökar snabbt. De forna nationalstaternas befolkningar förlorar allt mer inflytande över sina egna länder, till förmån för EU, som förmodligen är på väg att bli en ny superstat, med egen försvarsmakt, egen poliskår, egen nationalsång, eget språk, och egen president.
    Människor strider för sina ideal, för sina religioner, för sina identiteter och för sina nationer, och för förbättringar och utvecklingar av sina nationer, över hela jordklotet. Det har människor alltid gjort.
    I Europas gamla nationalstater växer motståndsrörelser mot alltför stor och alltför snabb invandring av utomeuropeiska invandrare. Det finns inhemska medborgare som känner främlingskapskänslor i sina egna hemländer.
    De nya invandrarna kan i sin tur inte alltid så lätt och enkelt identifiera sig med invånarna, med språket, kulturella ideal osv., som tidigare funnits i de länder som de flyttar till. De känner också främlingskapskänslor . Detta är naturliga känslor för alla, och kan inte identifieras som rasism, eller fientlighet, utan handlar om naturliga reaktioner och känslor hos alla människor som är just olika, som talar olika språk och har olika kulturella ideal.
    Om alla nationer i Europa, gjorde som Israel, och ansträngde sig själva att bevara en någorlunda enhetlig, nationell religionskulturellt ideal, och strävade efter liknande ideal, där invånarna talar samma kulturella språk, och har en någorlunda gemensam strävan, och någorlunda gemensamma ideal som de tillsammans vill uppnå, så tror jag att det är det mest smärtfria sättet att ”bygga en nation” på. Därför gör Israel rätt som strävar efter att identifiera Israel som en ”judisk nation”, vilket just blir ett hemland på jorden för just judar.
    På samma sätt vill de flesta människor, ”folkstammar och kulturer”, ha det. Ett hemland för just ”den egna folkstammen”, där man kan bygga ett tryggt hemland, och där man undviker inbördeskrig av olika slag genom denna samhörighetskänsla med varandra, som kommer av att man kan identifiera sig med varandra.
    Det som förmodligen kommer att ske i Europas länder, är ökade inbördes motsättningar mellan olika grupperingar av medborgare. Dessa kommer att börja strida sinsemellan, därför att möjligheterna att kunna föra dialoger och samtal i samförstånd, där man kan enas, kommer att minska.
    Man kommer helt enkelt inte att kunna ”tala samma språk”, och man kommer att missförstå varandra, och man kommer att se på olika sätt och ha olika ideal, vilket leder till ökade missförstånd och konflikter av olika slag, som sedan eskalerar till inbördeskrigsaktiga konfrontationer.
    Det är en sorglig utvecklingsbild, men troligen ganska svår att undvika, just på grund av att människor är som människor är….
    De som hårdast uttalar sig om ”andras felaktiga åsikter”, det är de som kommer att vara dem som mest och främst driver fram motsättningar mellan olika grupper i Sverige… och de som uttalar hatiska epitet och fördömande ord mot ”felaktiga åsikter”, de blir i själva verket de värsta ”krigspropagandisterna”, som förmodligen i själva verket vill skapa just de konfrontativa situationerna… .

  4. Josefina Bergfast
    februari 25, 2011 kl. 17:10

    Svar till ”Linnea”, som undrar ; ”Vad är egentligen svenskt”, som samtidigt själv säger sig vara svensk, och som försvarar Betnérs åsikt och uttalande om att: ”de som röstade för SD kan gärna skjuta sig själva”. Den förra texten som jag skrev om ”nedmonteringen av svenskheten” efter kriget, tycket Linnea var svår att tyda innebörden av. Här är en förtydligande/kompletterande text……
    Förmodligen behöver ”Linnea” läsa (den förra) texten en gång till, även om den kanske är lite lång, för att kunna ta till sig dess innebörd…
    Men, hur som helst, en fråga man kan ställa sig är vad vi förstår och känner till, eller också vad vi egentligen vill förstå, och vill känna till, om hur människan, ja, de allra flesta människor, i de flesta tider, fungerar och har fungerat, och förmodligen, med allra största sannolikhet också kommer att fortsätta att ”fungera” (eller ”inte fungera”?) genom historien, i olika typer av ”konfliktsituationer”?
    Det hjälper föga, i just praktiken, att tro människan om ”gott”, eller att sätta alltför stor tilltro till ”människors goda vilja”, när konflikter (krig?) i olika former utbryter? Det har nämligen visat sig gång på gång på gång genom historien att ”fränder” identifierar sig med ”fränder”, och genom denna ”realitet” så uppstår ”per automatik” i konfliktsituationer av olika slag (särskilt när det gäller landområden, som t ex i Israel och Palestina, eller andra typer av gränskonflikter runt hela jordklotet, maktstrider, inflytandestrider, egendomsstrider av olika slag osv., alltså där ”ägarintressen” står mot varandra) att just ”ett folk (av fränder som kan identifiera sig med varandra) ”går i krig” mot ett ”annat folk” (som inte är fränder).
    Ja, vi har ju Ruwanda som ett ganska så färskt exempel, där Hutuer och Tutuer (eller vad de hette) gick ”bärsärkargång” och där ”den ena gruppen”, hejdlöst och blodigt mördade ”den andra gruppen”.
    Om man i sin naivitet, eller i sin blåögdhet, eller i sin insiktslöshet och i sin okunskap om ”mänskliga beteendebevekelsegrunder”, helt enkelt inte kan ”förstår”, helt enkelt ”inte kan inse”, eller helt enkelt inte vill ”se, ana eller förstå”, hur människor ofta fungerar i ”praktiken”, så kan man heller inte göra sig en så särskilt god ”bild” av de risker och de faror man skapar i de europeiska nationerna, genom att alltför snabbt, och i alltför stor omfattning (som i Sverige) vilja ”blanda upp befolkningen”.
    Eller också är de som till varje pris vill motsätta sig de ”åsikter” som uttrycker en vilja till att faktiskt begränsa invandringen, ute i ett helt annat ”uppdrag”? Ett ”uppdrag” där man faktiskt vill skapa ”konflikter och konfrontationer”, genom att föraktfullt (och absolut inte som ”goda demokrater” göra sig till ”försvarare av yttrandefriheten”!) vilja ”stämpla” dessa åsikter med olika epitet, eller förolämpa dem, (inklusive åsikternas förespråkare), helt medvetet. Då gör sig dessa ”stämplande figurer” till talespersoner och verktyg för ökade motsättningar, vilket inte gagnar det svenska samhället.
    Själv vill jag absolut inte ha några ”inbördeskrigsaktiga” situationer, men inser och anar att den politik som förs med alltför stor, alltför främmande, alltför snabb, alltför kostsam och alltför problematisk, invandring, riskerar att förr eller senare leda till detta. I ”självförsvarsviljornas” namn.
    Då blir det kanske till att ”välja sida” som gäller. Liksom Bush uttalade: ”Antingen är ni med oss, eller emot oss”, och så fungerar det i de allra, allra flesta människliga konfliktsituationer…..
    Så vilken ”sida” står du på ”Linnea”? Med vilka människor kan du känna mest samhörighet? Med vilka människor kan du lättast identifiera dig själv? Att du över huvud taget ställer dig frågan vad som är svenskt, visar kanske (eventuellt) hur långt det har gått med ”identitetsförvillelsen” hos det ”(sovande, enligt Reinfeldt?) svenska folket? De har fullständigt (i värsta fall?) totalt förlorat sin självbild, eller identitet? De är redan ”döda” för Sverige kanske?
    Ja, det är nog också en sanning…. Många har flyttat från Sverige, många ”hatar Sverige”, många är ”svenskhatande svenskar”, ja, de är ”självhatande svenskar”. Framför allt kanske också historielösa (samt okunniga och insiktslösa kring hur människor ofta tenderar att fungera vid konfliktsituationer, så ”tämjda” och så ”kultiverade”(”kristnade”?) och ”avbarbariserade” (”okrigiska”?), som det (förut så ohotade?) svenska folket har blivit?

  5. Anonym
    mars 3, 2011 kl. 12:28

    Hej, bra blogg. En tanke, eftersom vi hör till de folk som har förmåga att känna empati kan vi även känna skuld. Vår akilleshäl! Beskyll oss för allt, ge oss så mycket skuld att vi kommer att känna tacksamhet för vår undergång.

    • mars 3, 2011 kl. 13:18

      Ja, det är ju vår djupt rotade förmåga till skuldkänsla som våra politiker använder (utnyttjar) för att tysta oss i vår kritik. Nu när regeringen har beslutat om kostnadsfri sjukvård och skola för ”papperslösa” (=illegala invandrare) undrar jag om inte det är droppen som får bägaren att rinna över.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 52 andra följare

%d bloggers like this: