SVT Debatts debattmetoder avslöjade
SVT Debatts metod att bygga upp en dramaturgi kring sina debatter var genomskinligare än någonsin torsdagen den 7 november. Tårtkastningen mot Jimmie Åkesson stod på agendan och inledningsvis lät programledaren, Kristina Hedberg, debatten handla om just det.
Snart nog släppte hon in en av sina ”utvalda” debattörer, en mindre begåvad ung man, som skulle kunna benämnas som invandraralibi. Med sin invandrarbakgrund tilläts han häva ur sig alla de fördomar, klichéer och substanslösa tillmälen som vänstern formligen älskar att häva ur sig mot Sverigedemokraterna – utsagor som givetvis inte har några som helst underbyggda källor eller fakta.
Henrik Johansson från ”Inte rasist men” fick oförblommerat bre ut sig med sina uttjatade schabloner. På ”apberget” hade programledningen även placerat ett gäng hejdukar till dessa härförare.
Dessa rabiata ”debattörer” tilläts sitta och på nytt rapa upp de gamla klyschor som de ”respekterade” journalisterna märkt inte längre biter på Sverigedemokraterna. Så istället för att schavottera själva är det dags för ”send in the clowns”. För egentligen vill man fortsätta debatten på den här nivån med glåpord och tillmälen för att slippa komma fram till sakfrågan, för den vinner de aldrig.
Men nu har det gått så långt att journalisterna/etablissemanget inte själva längre kan kompromettera sig med alla klyschor. Då får man ta in några som beredvilligt ställer upp som de pajasar de i grunden är. Och vad passar då inte bättre än en ”nyttig idiot” som, då vederbörande dessutom har invandrarbakgrund, givetvis inte går att klandra med mindre än att kritikern omedelbart exponeras som rasist.
I debattlägret mot ”gaphalsarna” hade programledningen satt Björn Söder. Jag upprepar – Björn Söder. Alltså EN person mot hela apberget. Detta är en uttalad och utstuderad taktik för att nöta ner den åsiktssida som SVT Debatt inte stödjer.
Nu framstod dock Björn Söder som en intellektuell gigant jämfört med motståndarna, trots programledarens förkärlek för att låta gaphalsarna få avsevärt mycket mer taltid än Söder, samt att hon tillät dem att avbryta Söder oupphörligen.
Istället för att få stopp på fysiska angrepp av typen tårtningar, leder sådana här debatter till än större motsättningar i samhället. Genom att iscensätta ett sådant här pajkastningsscenario (som inte ens är värdigt att kallas debatt), dvs. att förhindra själva sakdebatten, är SVT Debatt medskyldiga till och underblåser stigmatiseringen av SD samt att tårtattacker äger rum. Fast det är det som är syftet, har vi förstått nu, eftersom argumenten inte räcker till.
Talande debatt
I slutet av september 2013 hölls en debatt i Studieförbundet Vuxenskolans regi i Uppsala, mellan två lokala SD- och FP-kommunalpolitiker i Uppsala, Pavel Gamov (SD) och Mohammad Hassan (FP). Hela den långa debatten finns att se här: http://avpixlat.info/2013/09/24/sd-mot-fp-i-islamiseringsdebatt/.
Jag har valt att lägga ut ett utsnitt av den här diskussionen som grep tag i mig och gett mig anledning till funderingar. Jag anser att klippet är mycket illustrativt på hur debatten ser ut idag. Klippet illustrerar två saker:
a) En blåögd och godtrogen svensk lärare i publiken ställer efter debatten icke politiskt korrekta frågor. Hon har sannolikt arbetat i många år i skolan och insett, baserat på egen erfarenhet, att mångkultur inte funkar i praktiken.
I så mjuka ordalag som möjligt och genom att uppbåda hela sin pedagogiska förmåga försöker hon klä i ord sina personliga erfarenheter av att blanda islam med svensk kultur i skolans värld. Hon är aningen grumlig och ostrukturerad i sin framställning när hon svävar ut om olika gudar, men budskapet framgår dock tydligt (dock aningen inlindat) att islam inte är förenligt med ”den svenska ordningen”. Jag tolkar hennes grumlighet som ett uttryck för att hon ännu inte lyckats sortera sina intryck, tankar och slutsatser, samt att hon är dåligt påläst om islam. Istället grundar hon sina uttalanden på sina verklighetsbaserade upplevelser. Nåväl, det är en god början på ett uppvaknande.
Läraren vill ha Hassans förklaring till och synpunkter på islams oförmåga att inrätta sig i ”den svenska ordningen”, som hon uttrycker sig. Alltså, en ”godist” som yrvaket insett det som alla ”elaka och ondsinta” sett och hävdat länge.
b) Klippet illustrerar även med all önskvärd tydlighet Mohammad Hassans försök att bemöta denna problemställning på olika sätt. Han försöker med det gamla tricket att ta upp ett enskilt fall och berätta om ett par framgångsrika muslimer i sin släkt (jmf Hibo-taktiken), för att motbevisa en muslimsk struktur som läraren genom lång erfarenhet sett träda fram. Hassans exempel skulle alltså ”diskutera ned” lärarens yrkeserfarenheter, som hon här, trots det påbjudna samhällsparadigmet, vågar yppa.
Sedan, när själva grundfrågan ska föras upp på ett mer generellt plan (”muslimska barn kan inte inordna sig i den svenska ordningen”), är han oförmögen att före en principiell diskussion, gör det lätt för sig och avfärdar läraren som rasist. Så var det problemet löst!
Summa summarum: en lärare som anser sig vara en god människa har vaknat upp och inser vidden av kulturkrocken och den gode muslimen besvarar detta med att dra fram rasistkortet istället för att diskutera de strukturella problem som islam de facto för med sig i ett västerländskt land.
Voilà! Problemet i sin kvintessens. De två polerna i den svenska debatten all sin nakenhet. Läraren som efter mångt och mycket dristar sig att dryfta detta dilemma och tar stora stigmatiseringsrisker för egen del och muslimen som tar på sig offerkoftan och beskyller observatören för att ha fel på uppfattningsförmågan och därmed sällar sig till de stigmatiserande.
Löste den här pseudodebatten några problem? Som vanligt är svaret nej. Vinsten är dock att vi dels svart på vitt får se den gode vakna upp ur sin av propagandaapparaten påbjudna och inympade mångkulturella värdegrund, dels muslimen med en uppburen ställning som den konflikträdde utan vilja att vidgå att det föreligger ett problem eller utan vilja att erkänna att det KAN finnas brister i muslimers värdegrund som gör att de krockar med ”den svenska ordningen”.
På något sätt säger det mig att det inte är politikerna som är de personer som kommer att rädda Sverige ur det förljugnas träsk och få debatten på rätt köl. Det måste komma ur folkdjupet. Så hur går vi vidare?
Tryckfrihetssällskapet i Sverige grundat 2012-01-31
Bättre sent än aldrig! Här kommer en sammanfattning från Tryckfrihetssällskapets första möte. Även om föreningens tillblivelse har tigits ihjäl i gammelmedia, har det redan återberättats på andra bloggar i form av videoklipp. Då de danska och norska klippen kan vara svåra att förstå och uppfatta, kan denna sammanfattning vara en hjälp.
Ingrid Carlqvist, sällskapets grundare och ordförande, höll ett inledningsanförande där hon redogjorde för de grunder som låg bakom beslutet att starta en svensk avdelning av Tryckfrihetssällskapet.
Lars Hedegaard, Danmark
Lars informerade om det danska tryckfrihetssällskapet är öppet för alla som kämpar för att tryckfrihet ska råda. Man behöver inte vara professionell skribent eller skapa skrivna alster. Demokrati råder på så sätt att medlemmarna väljer styrelsen.
Sällskapet angriper alla typer av hinder för tryckfrihet och yttrandefrihet. Dock har man insett att man inte orkar hålla emot på alla fronter så just nu koncentrerar man sig på den yttrandefrihet som introduceras i samband med införandet av multikultur. Multikultur fungerar inte någonstans och det har visat sig att speciellt muslimer är omöjliga att integrera i ett samhälle med sekulära, västliga värderingar.
Etablissemanget har uppmärksammat problemen och dess lösning på problemet är att försöka tiga ihjäl det och den som försöker bryta tystnaden stigmatiseras. Multikultikollektivet kan säga vad som helst utan att bli anklagade för något, men det omvända gäller inte om man kritiserar multikultiagendan.
Ett samhälle som inte kan lösa sina inre problem är ett vacklande och svagt samhälle. Ett samhälle utan yttrandefrihet är per definition ett svagt samhälle. Yttrandefrihet är alltså helt avgörande för Sveriges och Europas framtid. Utan den kommer samhällets ursprungliga värdegrund att falla samman och då uppstår kaos och förödelse.
Gunnar Sandelin
När Gunnar skrev artikeln ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” (i vars rubrik det egentligen skulle stått ”invandringen”), blev han utfryst av etablissemanget. Sanningen om invandringsproblemen är ingen populär följeslagare bland politiker och journalister. Gunnar Sandelin kritiserar politiken, inte personerna.
Vi har idag en invandring förklädd till asylinvandring och flyktinginvandring. Av dem som kommit sedan 1980 är ca 7 procent flyktingar enligt FN:s Genèvekonvention. Klumpar man ihop dem med s.k. skyddsbehövande så hamnar man på ca 30 procent. Sedan 1980 har det kommit ca 600 000 ”anhöriga”, men man vet inte vem som är anhörig till vem.
Gunnar har jobbat på Aktuellt. När han försökte räta upp rapporteringen där fick han beskedet att det inte alls skulle bli tal om det. Aktuellt skulle ”stå på de svagastes och mest utsattas sida”. Man får absolut inte släppa anden ur flaskan för då kan Nisse i Hökarängen börja undra. Reportagen ska vara så att folk gråter framför TV:n, fick Gunnar lära sig där.
Enligt Gunnar kan folk i allmänhet inte ta ställning i invandringsfrågan, helt enkelt för att de inte vet. Så vill nyhetsredaktörer och liknande att det ska fortsätta att vara.
Alla områden har reportrar med specialkunskap, t ex ekonomi, sport, politik, osv. Multikultijournalisterna saknar totalt kunskap om det de skriver om och är således i händerna på bl.a. sina chefer. De måste t.ex. hålla absolut tyst om invandringens kostnader.
Regeringens egen utredare kom för några år sedan fram till att nettokostnaden var minst 60 miljarder per år. Nya beräkningar tyder på att det nu snarare är 100 miljarder per år. Det är halva sjukvårdsbudgeten.
Merit Wager presenterar på sin blogg ett antal missförhållanden som hon får från forna kollegor på migrationsverket. Dessa ”miggor” skriver till henne, helt ovetande om varandras existens, liknande historier om de fruktansvärda missförhållandena som råder på migrationsverket. Det är oerhört allvarligt att ingen vågar ta upp detta officiellt.
I Sverige råder en mental stalinism. Alla måste hela tiden vakta sin tunga.
Gunnars tidigare kollegor vågar inte äta lunch offentligt med honom, ty de kan bli sedda och då blir de bannade av sin omgivning och sina chefer.
Gunnar får många samtal från frustrerade och rädda människor. Några exempel är:
- Reportrar som vill skriva vissa sanningar, men som inte får för sin chef.
- En präst som inte vågar kritisera islam i rädsla för hur kollegorna kommer att reagera.
- En riksdagsman som inte våga tala om vad han vet, hemma.
- Lärare som inte vågar gå till rektorn för att berätta att han blir kallad rasist av eleverna ty då kommer han att anklagas för att sprida främlingsfientliga åsikter.
- En mamma som inte vågar tala om för sina barn att hon röstar på SD.
Gunnar fick ett jobb på SCB och allt var klart med anställningsvillkor. Då bestämmer Stefan Lundgren, chef på SCB, att han inte får börja där eftersom han skrivit artikeln ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna”.
Julia Caesar måste skriva under pseudonym eftersom hon är journalist och blir av med jobbet om det kommer fram att hon har fräckheten att berätta sanningen.
Personer som är för multikulti slipper försvara sina ståndpunkter för de är så goda. Därför blir det ingen debatt.
Yttrandefrihet är en färskvara som måste återvinnas kontinuerligt.
Mikael Jalving, Danmark, journalist på JP, författare, debattör, skrivit boken ”Absolut Sverige”
Ett litet gäng starka människor kan starta något stort. Mikael hoppas att tryck- och yttrandefrihet kan bli verklighet i Sverige.
Mikael tycker om Sverige med sin storlek, det skiftande klimatet, den mångfaldiga naturen och svenskarna som bor här. Svenskarna har en inbyggd förmåga att enas och ta beslut i flock. Denna kompromissförmåga och viljan att lösa problem gjorde att Sverige ett tag var ett blomstrande land.
Sverige och Danmark har en liknande historia de senaste 400 åren, ett liknande språk, men i Sverige är det väldigt tyst. Det är inget nytt fenomen ty det har skrivits om detta för hundra år sedan, för 40 år sedan och för 30 år sedan av utländska skribenter.
Jo, det pratas, men mest om oväsentligheter och diskussionen och debatten om de viktiga ämnena lyser med sin frånvaro. Alla flyttar mot mitten för att inte sticka ut.
En annan egenhet med svenskar är att de har en otrolig framtidsoptimism. Varför är framtiden så vacker? Historien är ointressant, speciellt inom politiken. Man är ”rationell” när man bara diskuterar framtiden. T o m nutiden glöms bort.
Vidare odlar svensken sin orgie i godhet. Svenskarna är godast i världen och internationella och globaliserade. Sverige har alltid varit neutralt i alla lägen och för den händelse att det inte går att vara neutral så blir Sverige vilset.
I Sverige förekommer det inga problem med invandringen. När den stora utvandringen skedde så dränerades Sverige på kompetens. Det är samma sak nu med invandringen, men nu späs kompetensen ut istället.
Vidare innehar Sverige förmodligen världsrekordet i feminism. Det beror på att marxisterna har infiltrerat varje politiskt parti och genusvetenskapen genomsyrar allt och alla i landet.
Feminismens vurmande för matematisk likhet på alla sätt gör egentligen, med alla sina kvoter, kvinnor till en bytesvara som om de vore fisk.
Sverige har en specialvariant av solidaritet. Man ska vara i minoritet, annars blir de ingen solidaritet. Tillhör man en majoritetsgrupp så är man nästan lite skum. Detta har inneburit att grupper som PLO, Hizbollah osv. får en solidaritet som de definitivt inte förtjänar. Minoriteter undgår också kritiska granskningar av journalister och polis.
Fatalismen i Sverige innebär att man tror att man kan hantera vadsomhelst. Vi kan integrera alla. Vi klarar alla. Denna kooperativa fatalism har lett till en negativ tystnadsspiral. Enligt Hans Zetterberg formas huvudsakligen landet av de som håller med, inte av dem som säger något om verkligheten. Man lär sig vad som kan och vad som inte kan sägas. Men när mikrofonen stängs av kommer de verkliga åsikterna fram.
Alla vet att Sverige inte klarar problemen med MENA-invandringen, men få vågar berätta det alla vet.
Hans Rustad, Norge, journalist, ägare av bloggen document.no
I de nordiska länderna, men speciellt i Sverige så går man som katten runt het gröt. Ingen vågar säga vad alla vet.
Hans var en stor beundrare av den skicklighet och arbetsamhet som präglade landet förr. Nu har Sverige och svenskarna gett upp sig själva och sin identitet. Det är djupt tragiskt.
Dagens politiska korrekthet kommer att gå över, men frågan är hur stor skadan kommer att bli och hur lång tid det kommer att ta att reparera den.
EU pratar och pratar, men inget händer. Vi har tydligt en ”Crisis of the liberal mind”, och det finns ingen motpol till stolligheterna.
I fallet Breivik så hittade media ingen direkt orsak så då var det ”högerns” fel.
Mycket erfarna rättspsykiatriker konstaterade att ABB inte var tillräknelig. Polisen konstaterade efter noggranna undersökningar att ingen organisation låg bakom detta vansinnesbrott.
Det innebär att medierna hade fel, igen. Det tål de inte så de tvingade fram ytterligare en undersökning av ABB:s mentala tillstånd för att ändra den redan konstaterade sjukdomsbilden. Om polisen i Norge hade trott eller böjt sig för massmedia så kunde det blivit riktigt otäckt.
Det går att blunda för verkligheten ett tag, men till slut drabbas även den mest envetne förnekaren av verkligheten. De vet innerst inne om det själva, så varför ljuger man?
xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx
Viktig opinionsbildning
Kära bloggläsare,
Long time no see! Det har gått cirka ett halvår sedan jag bloggade sist. Vadan detta, har Cavatus givit upp kampen? INGALUNDA! Här ges ingen kamp upp. Omständigheter privat har tyvärr drivit mig till ett vägval där övrig nätaktivism har prioriterats. Tyvärr, därför att det är roligt att skriva och publicera sig. Desto bättre finns det ju idag en uppsjö av mycket läsvärda dissidentbloggar, och antalet ökar ju för varje vecka, något som till och med tevenyheterna (föranledda av Ullenhags oro – att bli genomskådad?) har basunerat ut. Därför har nog Aktualias långa tystnad inte inneburit någon nämnvärd förlust. Eventuell konkurrens är ingalunda något hot. Tvärtom bådar det gott för folks allmänna medvetenhet.
Bloggandet blir för många av oss dissidenter en egenterapi för att få utlopp för den frustration som Kafkasamhället skapar hos dem som genomskådat hyckleriet. Om man känner sig manad att börja blogga eller ej är snarast en fråga om personlighet, tid och formuleringsförmåga. Den sistnämnda går dock alltid att utveckla. Jag upplever att många bloggare har blivit skickliga skribenter och skarpa samhällskritiker med tiden. Så inget ont som inte har något gott med sig, även om ordstävet i just detta sammanhang ger aningen dålig smak i munnen.
Av en flygbladsmakare inspirerades jag att läsa igenom PI:s twitterskola och ge mig in i vänsternästets heliga ankdamm. Tidigare har jag aldrig förstått vitsen med twitter, men faktum är att där kan man komma till tals med meningsmotståndare, om än i synnerligen ordknapp form. Ordväxlingar uppstår och jag tror att sådant kan ge ringar på vattnet istället för de murar som just nu byggs upp mellan lägren. Till dags dato har jag skaffat mig drygt 100 följare. Det är snabba puckar som gäller och kul att snickra ihop slagkraftiga ”oneliners” med matnyttiga länkar. Mig hittar ni förstås på @cavatus.
Dessutom vill jag slå ett slag för kommentarsfält som läses av andra än redan frälsta. Där kan vi göra stora insatser och påverka opinionen. Jag ser hur många debattörer drar ett stort och viktigt lass. Fler uppmanas att göra insatser för att vi ska nå ut till folk. Det gäller Svenska Dagbladets debatt- och ledarsidor (Disqus kommentarssystem), Newsmill, SVT Debatt (som är ett riktigt vänsternäste, gör en insats!) samt era egna lokala dagstidningar, i den mån kommentarer tillåts. Kom gärna med fler förslag och tips i kommentarsfältet nedan.
Så nu vet ni var jag i egenskap av nätkrigare ägnat tid åt när jag inte bloggat! Nästa bloggpost, som egentligen skulle vara den här, publiceras inom kort, och är en sammanfattning av Tryckfrihetssällskapets första möte. Missa inte det!
Det onämnbara med upploppen i England
Upploppen handlade om ras. Varför ignorera detta faktum?
Katharine Birbalsingh är författare och lärare i London sedan ett decennium och planerar att starta en friskola för fattiga barn. Nedanstående debattartikel publicerades i The Telegraph som bloggpost den 7 augusti. Artikeln är ett intressant inlägg i debatten, där just den aspekt hon tar upp aldrig problematiseras:
Vilken hudfärg hade Mark Duggan? Mark Duggan är den man som sköts till döds av polisen i Tottenham. Upploppen i Tottenham utlöstes när folk protesterade mot hans död. Jag hörde först om upploppen på radion imorse, sedan på teve. Jag läste artiklar på internet. Men konstigt nog var det ingen som sa vilken hudfärg Mark Duggan hade. Ingen sa det onämnbara, att upprorsmakarna, på det hela taget antar jag, svarta. Sedan publiceras till slut Toby Youngs bloggpost i the Telegraph om upploppen. Är Toby Young den enda journalisten därute som kommer att våga säga att dessa upplopp handlar om ras?
Likväl var det en tidning som hade ett foto på Duggan. När jag såg fotot bekräftade det vad jag visste instinktivt: svarta ungdomar som än en gång brandskattar London.
Vissa av de svarta barn jag undervisat kommer att påstå att upploppen är fullkomligt berättigade. Ett antal vuxna skulle hålla med dem. Överallt läser jag att protesten var förståelig därför att ”folk är väldigt arga”.
Jag skulle vilja veta varför de är arga. Mark Duggan är död. Han sköts av polisen i en avgörande eldstrid. Duggan befann sig i en minitaxi och skotten avlossades både från taxin och från polisen på annat håll. En polis skadades under incidenten och en kula återfanns i en polisradio. Antingen sköt Duggan eller taxiföraren på polismannen. Antingen var Duggan på fel plats vid fel tillfälle och då är hans död en förskräcklig tragedi – han träffades i korselden – eller också sköt han på polismannen som försvarade sig. Oavsett förklaring så dödade inte polismannen Duggan kallblodigt.
Ändå hävdar en vän till Duggan som kallar sig Niki, 53, att demonstranterna ville ha ”rättvisa för familjens skull” och ”något måste göras”. Hon sa att vissa av dem gick ut på gatorna för att framföra sina åsikter. ”De ger sig till känna därför att folk inte känner sig nöjda. Den här killen var inte våldsam. Ja, han var inblandad i saker men han var inte en aggressiv person. Han hade aldrig gjort någon illa.”
Jag undrar vad ”inblandad i saker” betyder? Jag undrar också om polismannen som skadades vid skottlossningen tror att Mark Duggan aldrig gjorde någon illa. ”Något måste göras”? Hon får det att låta som om polisen dödar svarta personer varannan vecka och att någon till slut måste sätta ned klackarna.
I skolan minns jag att jag såg en presentation av Trident inför eleverna. Trident var från Londonpolisen och arbetade med att undersöka och informera samhället om vapenbrott bland de svarta i London. Jag visste inte vad Trident jobbade med då, men det slog mig av alla fotona av skjutna människor (syftet var att skrämma barnen) var att de visade svarta. Så till slut frågade jag en av polismännen hur stor procent av dem som var inblandade i vapenbrott som var svarta. Frågan fick denna drygt trettio år gamla vita polisman man, som ju var utbildad att hantera den svarta invånargruppen och dess frågor, att rodna.
Han förklarade att cirka 80 procent av vapenbrotten begicks av svarta. Jag log besvärat. Men nej, sa han, det var värre än så. Sedan berättade han att 80 procent var vapenbrott mellan svarta, och att av resterande 20 procent så bestod cirka 75 procent de inblandade parterna av minst en svart person, svart skjuter vit, eller vit skjuter svart. Jag krävde att få veta mer. Samtidigt som han sa att hans statistik var obearbetat och att han inte hade vetenskapliga siffror, så tenderade de vita som var inblandade i dessa skottlossningar att vara från Östeuropa.
Nämndes något av detta i deras presentation? Givetvis inte. Precis som nyheterna om upploppen i Tottenham inte heller nämner något rasaspekten.
Problem kan inte lösas om inte folk vill säga sanningen. Precis som med så många andra saker i det här landet, sticker vi huvudet i sanden och vägrar att tala om dem.
svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn svd dn, dndndnsvdsvdabexdndndndndndnababsvdsvdsvd, BT, GP, SR, Expr, Svenskbladet, DN DN DN DN SvD SvD SvD SvD SvD, ex gp ex svd gp gp svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn, dndnsvtdnsvdsvdsvdsvdsvdabdndndndngpdndn
Oslo och Sveriges framtid
I kölvattnet efter de avskyvärda terrorattackerna I Oslo, har de förutsägbara hatpredikningarna mot dem som kritiserar Sveriges migrationspolitik redan börjat. Det är slöseri med tid att citera dem. Dock kan vi nu se att hatpredikanterna som försöker dra fördel av massakern i Oslo vanligen var väldigt snabba att säga att självmordsbombaren i Stockholm var en ”galen enstöring” som inte representerade islam. När en lika ”galen enstöring” slår till, som råkar vara kritisk till invandringen, så är plötsligt alla som har yttrat kritiska ord om invandringspolitiken lika skyldiga.
Vänsterns hatpredikanter är lika iögonfallande tysta om häktningarna i Danmark av islamister – dessutom svenska invånare – som planerade ett terrorattentat mot en dansk dagstidning.
Terrorism är terrorism, precis som totalitarism är totalitarism. Det spelar ingen roll vem galningen i Oslo var innan han drog igång sitt raseri – så snart som han hade utlöst bomben överskred han samma gräns som islamisterna överskred den 11 september, eller i Madrid 2004 eller i London 2005. Han använd människorna runtomkring sig som verktyg för en ideologi. Precis som islamisterna predikar hat genom att döda otrogna, predikade Anders Breivik hat genom att döda människor som var lika oskyldiga som offren i tvillingtornen i New York eller på pendeltåget i Madrid.
Och precis som jihadisterna i Irak har använd islam som en ursäkt för att döda oskyldiga irakiska barn, använde Breivik sin nationalism som en förevändning att släcka livet på sina egna landsmän. Om vi för en stund höjer oss över terrorismens fasa, kan vi se ironin i detta: jihadisterna, som påstår sig strida för en renodlad islamisk stat, dödar muslimska barn i ett muslimskt land; Breivik, som tydligen ville slåss för ett helt och hållet norskt Norge dödade norska barn.
Det skulle inte behöva påpekas, men jag gör det ändå: varje liv är okränkbart. Från sin plats i livmodern till den gamla kvinnan på sjukhem vars liv försätts i fara av ett regeringsstyrt, underfinansierat hälsovårdssystem. Det spelar ingen roll om det är jihadister som dödar muslimer, kristna eller någon annan. De är lika omänskliga. Detta gäller även för Breivik: det spelar ingen roll vem han dödade. Han är en simpel terrorist.
Etablerade svenska media har redan börjat utnyttja terrorattentatet i Oslo, och det är nästan självfallet att Reinfeldt, på ett eller annat sätt, kommer att förknippa Sverigedemokraterna med detta attentat. Sådant är det politiska klimatet. Det kommer vi att få leva med fram till den dag folket väljer en annan riksdagsmajoritet 2014. Vad folk förhoppningsvis inte ska tvingas leva med är en upptrappning av politiskt motiverade brott mot sverigedemokratiska politiker. I skuggan av de hemska händelserna i Oslo får vi inte glömma den lågfrekventa, men oförsonliga terrorism som vänsteraktivister riktar mot sina politiska motståndare.
Vi får inte glömma de sverigedemokratiska politiker som har anfallits i sina hem och ute på stan när de utövat sin rätt till yttrandefrihet. Vi får inte glömma den bomb som polisen fann på ett sverigedemokratiskt möte i Södertälje under förra årets valkampanj.
Igen: terrorism är terrorism. När någon visar likgiltighet inför andra människors liv vid spridandet av sin egen politiska agenda, så är denna person en terrorist. General Hassan, en läkare i den amerikanska armén, som dödade 13 personer på en militärbas i Texas 2009, gjorde det i islams namn. Anders Breivik dödade människor med en anti-islamistisk agenda. De är båda terrorister och förtjänar att behandlas som sådana.
Vi får hoppas att detta förnuftsmässiga resonemang är tydligt nog och kan anammas av alla. Men vi väntar ännu på att vänstern ska ta sitt ansvar. Osloattentaten kommer att vara ett lackmustest för dem: är de vänsteraktivister som för ett lågintensivt politiskt krig mot kritiker av svenska migrationspolitik villiga att erkänna att terrorister alltid är terrorister? Är de villiga att hålla med om att livet är okränkbart och att ingen ska offras i en ideologis (eller religions) namn?
Sven R Larson, fil.dr.
Punkterade PK-myter
En artikel i Svenska Dagbladet den 13 juli 2011, Migration som en förutsättning för välfärd, av Cecilia Notini Burch (doktorand i historia vid Stockholms universitet) är ett typiskt exempel på den kulturmarxistiska mytbildning som under efterkrigstiden fått fotfäste inom i stort sett alla akademiska institutioner i västvärlden. Nedan vederläggs 8 myter som artikeln bygger på. Fritt citerat från artikeln:
Myt 1: ”Nationalstaten uppkom under 1800-talet.”
Sanningen: För Sveriges del uppkom dagens moderna nationalstat under 1500-talet. Gustav Vasas uppror och kanske även hans välkända uppmaning ”warer svenske” har fungerat som naturlig historisk fond och brytpunkt. Olof Skötkonung (krönt år 995) brukar däremot anses som den förste kungen som styrde över ett enat Sverige. I ett internationellt hänseende var Rom en väl fungerande nationalstat minst 500 år före Kristi födelse.
Myt 2: ”Etniska och religiösa minoriteter levde utan förföljelse i muslimska områden.”
Sanningen: En icke oviktig detalj att inflika är att minoriteter sällan levde under muslimskt herravälde av fri vilja utan för att de levde i områden som erövrats och koloniserats av muslimer. En hörnsten i den snabba muslimska expansionen var att omgående underkuva de folk man lagt under sig. Sättet man begagnade sig av var att de icke-muslimska folken fick fortsätta med sin handel och sitt levnadssätt så länge de erkände den muslimska överhögheten och betalade en särskild skatt. Alla muslimer var däremot skattebefriade och i övrigt betraktade som första klassens medborgare. Det bidrog ofta initialt till en låg motståndsgrad och gav även incitament till konvertering.
Så länge minoriteterna var fogliga och inte gjorde något väsen av sig så slapp de således bli halshuggna. De som inte gjorde det var som ”kafir” (otrogen/icke-muslim) i princip rättslösa under sharialagarna. Det var inte precis för att de var älskade som morerna drevs ut ur Europa.
Myt 3: ”Den stora migrationen till exempelvis USA med början under 1800-talet var oreglerad.”
Sanningen: Invandringen till USA var tvärtom mycket reglerad och debatten var tidvis hätsk. Det var exempelvis av det skälet som Ellis Island byggdes (och Angel Island på västkusten) där immigranter sattes i karantän, undersöktes och förhördes. Individer som inte uppfyllde kraven deporterades tillbaka till sina hemländer och det gällde även barn. Dock hade rederierna ett intresse av att sålla bland passagerarna från start då de annars fick stå för kostnaderna. Sedermera införde USA även olika former av kvotsystem för att hålla invandrare från Öst- och Sydeuropa ute och man förbjöd även all asiatisk invandring.
Vad som är viktigt att framhålla är att det då handlade om en helt annan typ av migration. Ett hel kontinent med outnyttjade resurser och människor som inte fick något som helst finansiellt stöd (en del svenska utvandrare gick bokstavligen från New York till Minnesota). Det är vidare enligt många principiellt fel att se USA som ett invandrarland då det kan betraktas som en förlängning av det kristna Europa, först genom kolonier och sedermera som en enad självständig etno-kulturell europeisk nation.
Myt 4: ”All utveckling kommer från migration.”
Sanningen: Handel, industriellt och kulturellt utbyte främjar utvecklingen. Den övervägande delen av det som kan betecknas som migration under historiens gång utgörs av det som direkt eller indirekt kommit till stånd genom erövring och kolonisering, i övriga fall handlar det om migration av mindre omfattning. Sverige har haft flera bidragande invandringsgrupper under historiens gång men det har varit storleksmässigt mindre (undantaget möjligen tyskarna i Stockholm) och kulturellt närstående grupper som med lätthet integrerats. Att inte massimmigration är en förutsättning för välstånd förstår vem som helst som för ett ögonblick betraktat länder som Japan och Finland (och även Sverige före massinvandringens början).
Myt 5: ”Migranter tenderar att ta arbeten som ‘vi’ i väst inte vill ha.”
Sanningen: En mer korrekt verklighetsbeskrivning är att migranter tenderar att uföra arbeten till löner och under arbetsförhållanden som inte sällan är förbjudna i lagar och avtal. Det finns i nationalekonomisk mening arbeten som inte blir utförda (åtminstone inte i laglig regi) eftersom lönenivån är för hög för okvalificerad arbetskraft. Men då är det bättre att definiera den typen av arbeten som genomgångsarbeten och ta bort arbetsgivaravgiften för ungdomar och långtidsarbetslösa. En reform som skulle betala sig själv inte minst eftersom Sverige har Europas högsta ungdomsarbetslöshet (och än värre skulle det vara utan Norges arbetsmarknad).
Tilläggas skall också att import av utländsk arbetskraft i Sverige är direkt subventionerad genom de så kallade ”instegsjobben”. Vad regeringen gör är att den subventionerar en stor del av lönen åt alla som vill komma hit och som inte har svenskt medborgarskap. En åtgärd som med stor säkerhet skulle klassas som fullkomligt vettlös i jordens övriga länder.
Myt 6: ”De skapar nya företag och arbetstillfällen och de bidrar mer till välfärdskassan än de tar ut.”
Sanningen: Enligt finansminister Anders Borg så är ca 50 procent av alla invandrare bidragsförsörjda och det tar i genomsnitt 7-10 år för en nyanländ invandrare att bli egenförsörjd. I de siffrorna ingår västerländska invandrare så det är egentligen missvisande uppgifter. Ser man till enskilda grupper så är det ofta långt värre med arbetslöshetstal på över 80 procent i vissa grupper.
Myt 7: ”Åldrande befolkning och höga pensionsavgångar gör att vi behöver arbetskraftsinvandring.”
Sanningen: Ingångsvärdena för Sveriges del är Europas högsta ungdomsarbetslöshet (2010). Moderaterna har själva i sitt valmanifest angett den verkliga arbetslösheten i Sverige till 21 procent. I det läget kommer inte ens de värsta prognoserna fram till att behov av import av okvalificerad arbetskraft skulle föreligga.
Dagens industri publicerade nyligen en artikel där man avfärdade myten om det stora kommande arbetskraftsbehovet. Verkligheten är att många äldre dels fortsätter jobba och när de väl pensionerar sig så ersätts ofta inte deras tjänster utan rationaliseras bort. Det ligger i linje med att det sker en ständig produktivitetsökning i samhället vilket sammanfattat innebär att färre producerar mer.
Myt 8: ”Även 1900-talets stora arbetskraftsmigration har, enligt författarna, varit nödvändig för den ekonomiska och tekniska expansion som skett i västvärlden.”
Sanningen: I vissa länder har gästarbetarsystem varit nödvändiga och bidragit stort till välståndet. För Sveriges del så var det uttalade politiska målet full sysselsättning vilket medförde att man länge uppehöll ett artificiellt arbetskraftsbehov genom ständiga devalveringar i syfte att främja exportindustrin. I dag har vi ett annat system där målet om full sysselsättning bytts ut mot stabilitet och låg inflation, på bekostnad av en lägre arbetslöshet.
mn, mn, mn, mn, bb, nf, 2g, av, st, st, bt, bt, bt, pc, db, db, gd, gd, ek, ek, ek, cw, ne, ad, ad, bk, bk, dm ,ln, ft, ft, svt, svt, svt, svt, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, kk, kk, cc, ha, ai, kk, va, bn, bn, blt, blt, dn, svd, ex, ex, gp, gp, sd, sd, kb, kb, kb, ns, ns, sp, sp, sp, nr,
Mångkulturens historia i Sverige
Under den senaste tiden har det höjts röster, även från etablerat håll, att mångkulturen borde tåla att problematiseras. Hur gick det då till när mångkulturen slog rot?
Beslutet att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle fattades av en enig riksdag 1975 (proposition 1975:26) och detta var det grundläggande beslutet. En stor del av invandrarna förväntades bosätta sig i Sverige för gott, samtidigt som de önskade bevara sin ursprungliga identitet. Man tog alltså avstånd från tanken att invandrare skulle vilja assimilera sig till det svenska samhället. Dessutom var ökad internationalisering ett övergripande mål i samhällsplaneringen. Alla partier var eniga.
År 1997 antog riksdagen lika enhälligt propositionen ”Sverige, framtiden och mångfalden”, signerad invandrarminister Leif Blomberg (s). Nu skulle hela samhället baseras på ”mångfald” i betydelsen mångetnicitet. Alla politiska områden skulle underordna sig detta samhällsmål; arbetsmarknadspolitiken, socialpolitiken, skolpolitiken, kulturpolitiken.
Förändringen skulle genomdrivas med ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatserna, i skolor och på universitet, på biblioteken och landets museer. Samtliga partier tog än en gång mångfalden till sitt hjärta.
Riksdagsbeslutet fattades i största enighet. Under årens lopp har en mängd beslut på vägen fattats, alla med samma mål: massinvandring och mångfald. Samtliga beslut har smugits genom beslutsprocessen medan massmedia har sovit och utan debatt. Svenska folket har aldrig fått veta någonting. Många vaknar upp först nu när de ser resultatet av de politiska besluten.
Redan i riksdagsbeslutet 1975 drog man upp detaljerade riktlinjer för hur den mångkulturella politiken skulle bedrivas. Det var alltså inte bara ett principbeslut. Tre delmål ställdes upp: Jämlikhet, Valfrihet, Samverkan.
Jämlikhetsmålet innebär att alla invandrare har rätt till exakt samma sociala förmåner som den infödda befolkningen, i vissa fall större förmåner, till exempel går invandrare före svenskarna i bostadskön.
Valfrihetsmålet innebär att invandrare har rätt att utöva och utveckla sin kultur på svensk jord och själva bestämmer om de vill integreras i Sverige.
Samverkansmålet innebär att svenskarna är tvungna att acceptera det mångkulturella Sverige och anpassa sig till det.
Den socialdemokratiska regeringen hade stoppat arbetskraftsinvandringen 1969 efter påtryckningar från facket, främst LO. Från omkring 1970 öppnade man istället Sveriges gränser för så kallade flyktingar. Sedan har regeringen, oberoende av politisk färg, genomdrivit mängder av beslut, alla med samma mål; ett mångkulturellt samhälle.
Den invandrarpolitiska kommittén fastslår i sitt betänkande (SOU:1996:55 Sverige, framtiden och mångfalden) att ”det som ska hålla ihop Sverige inte är ett gemensamt historiskt ursprung utan den samtida tillhörigheten i Sverige”.
Vips – så blev vi berövade vår historia!
Som grädde på moset kröntes detta långsiktiga politiska mål med grundlagsändringen hösten 2010, som går ut på att Sverige ÄR ett mångkulturellt samhälle. Inga debatter hölls, inga medier rapporterade om eller problematiserade frågan. Beslutet fattades i stor enighet utan att svenska folket visste om det.
Inte långt efter beslutet följde Merkels uttalande om mångkulturens misslyckande. Kort därefter följde Cameron och Sarkozy med liknande tillkännagivanden.
Nu börjar det alltså även att röra på sig i Sverige. Vissa debattörer vågar så sakteliga börja påtala nackdelarna med denna politik. Senast i Almedalen organiserade Axess seminariet Integrationspolitikens tillkortakommanden. Debattörerna har dock ansatts hårt av dem som vill bibehålla problemformuleringsprivilegiet och sakernas ordning – locket ska ligga på. Status quo måste till varje pris bibehållas. Osökt inställer sig frågan:
Vilka är det egentligen som är konservativa i dagens Sverige?
af, st, st, st, st, pc, db, db, bt, br, gd, gd, gd, ek, ek, ek, cw, cw, ne, ne, ne, mn, mn, mn, mn, mn, mn, mn, ad, bk, bk,
bk,al, al, dm, dm, dm, ln, ln, ln, sv, sv, sv, ft, ft, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, kk, kk, cc, ha, aa, kt, skd, skd, skd,
svd, svd,svd, svd, dn, dn, dn, dn, dn, blt, blt, ex, ex, ex, ex,
Amnesty talar med dubbla tungor
Häromdagen framgick det att Amnesty kritiserar Sverige för att så få anmälda våldtäkter leder till åtal. Det kändes betryggande att åtminstone någon tar upp detta omfattande samhällsproblem.
På Amnestys hemsida kan vi även läsa att kvinnors rättigheter är lika med mänskliga rättigheter:
”Våld mot kvinnor förekommer över hela världen. I och utanför hemmet, i krig och fredstid blir kvinnor misshandlade, våldtagna, könsstympade och dödade. I vissa länder är diskriminering av kvinnor inskriven i lagen.
Våldet drabbar kvinnor i alla samhällsklasser, i alla åldrar, oavsett etnisk, kulturell eller religiös tillhörighet. Förövarna går nästan alltid fria – även i Sverige.
Den största människorättsskandalen i vår tid
Varje år kränks miljontals kvinnors grundläggande rättigheter [ … ] Ändå tillåts kränkningarna fortsätta och på de flesta håll i världen erkänns inte kvinnors rättigheter som mänskliga rättigheter. Det kan vi inte acceptera.”
Vidare kan vi under rubriken ”Våld mot kvinnor” läsa:
”Rätten att inte utsättas för könsrelaterat våld är i allra högsta grad en fråga om demokrati, jämställdhet och grundläggande mänskliga rättigheter. [ … ] Folkrätten är tydlig vad gäller staternas ansvar att göra allt som står i deras makt för att bekämpa våld mot kvinnor – oavsett vem förövaren är. Det åligger varje stat att respektera, skydda och möjliggöra kvinnors mänskliga rättigheter, samt att förebygga och utreda alla sådana brott och bestraffa förövarna.”
Tyvärr visar det sig enbart vara tomma ord. Amnesty handlar i direkt strid mot ovanstående föresatser. År 2007 begick en eritrean en mycket grov våldtäkt. Han dömdes till fängelse och utvisning. Men när utvisningen skulle verkställas griper Amnestys Madelaine Seidlitz, behjälpliga av ett av SR:s Ekoredaktion iscensatt mediedrev orkestrerat av Ivan Garcia, Herman Meltzer och Matilda Hector på Ekoredaktionen, samt Thomas Peterssohn, vd, chefredaktör och ansvarig utgivare på TT; ej att förglömma är Helen Westlund, mannens ombud på Advokatbyrån Helen Westlund AB.
Tog Amnesty den våldtagna kvinnan i försvar enligt ovanstående principer? Nej, nu bortsåg de från våldtäkten för att avvärja utvisningen. Lyckades det? Gissa! Fundera sedan på vilka som styr i Sverige!
Mannen begick ännu en mycket rå våldtäkt i april i år. Amnestys och SR:s agerande har nu kommit till allmänhetens kännedom här och på Newsmill här. Amnesty har, genom sin genralsekreterare Lise Bergh, nödgats komma med ett genmäle. Den här gången gick det alltså inte att tiga ihjäl de förödande konsekvenserna av ett mediedrev. Därför fabricerar Bergh osanningar om Eritrea för att skydda sig själv och Amnestys renommé. Sensmoral? Amnesty kan helt klart acceptera grovt kvinnovåld i skarpt läge. Så när ska Amnesty revidera sin hemsida?
Nu återstår bara att se hur SR och TT kommer att bemöta kritiken och visa sitt ansvar för följderna av sin kampanj. Vi väntar med spänning på deras svar!
st, st, st, av, bt, bt, br, db, db, db, gd, gd, gd, ek, ek, ek, cw, ne, ne, ne, mnd, mnd, mnd, mnd, ft, ft, ad, ad, ad, ad, ad,
ad,bs, bs, bs, bs, bs, bs, ln, ln, svt, svt, svt, dm, svt, svt, svt, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, kk, kk, cc, ha, aa, kt, dn, dn,
dn,dn, dn, svd, svd, svd, gp, gp, gp, ex, ex, bn, vb, vb, nsk, nsk
Ny term för osakliga debattörer – diskrimist
Redan Per Ahlmark kunde i sin bok ”Vänstern och tyranniet” från 1994 (omtryckt och nyutgiven 2003) konstatera att vänstern har stora svårigheter att föra hederliga debatter då vänstern har ett:
”övermod och ovilja att lyssna på andra än sig själva”.
Andra citat från boken är:
”Den socialistiska vänsterns rutingrepp har länge varit att utmåla sina motståndare som ”höger” och ”Pluralism tycks bli ett honnörsord för vänsterns debattörer bara när de själva är rädda att hamna i trångmål”
Den mest talande sammanfattningen är nog ändå att vänsterfolket förbehåller sig rätten att klistra på sin motståndare nedsättande epitet, om debatten tar en riktning så att vänsterdebattören börjar finna sig överbevisad. Detta sammanfattas så här (sid. 188):
Ty samtidigt som vänsterfolket kan säga vilka råheter som helst om sina motståndare är man hyperkänslig inför kritik av de egna. Vänstern kräver två privilegier:
1) att utan precisering få avge kränkande omdömen om andra; och
2) att själva skyddas mot en energisk argumentering som tydligt visar att de tagit miste i avgörande frågor.
I Sverige idag är det ingalunda bara vänsterdebattörer som tar till denna ohederliga debatteknik. Även regeringspartierna (som skulle kunna klassificeras som vänsterfolk, då de tagit över makten genom att anamma en socialdemokratisk politik) älskar att använda sig av invektiv när motståndare tar upp frågor som dessa ”hegemonister” betraktar som tabubelagda. Så läggs locket på och motdebattören kommer i underläge och måste ”slåss mot väderkvarnar”. Sakdebatten går i stå och tappar fokus.
Nu skymtar dock en öppning i dessa kvästa, odemokratiska diskussioner. En kommentarsfältsdebattör på SVT Debatt, som kallar sig J P Sartre, har myntat uttrycket:
DISKRIMIST
Att vara DISKRIMIST är att anklaga någon individ eller grupp för något utan någon substans. Att argumentera med klisterlappar är en synonymt beteende. En DISKRIMIST karaktäriseras därför av att vara notoriskt intolerant och får medvetna eller omedvetna utbrott under en debatt. En DISKRIMIST har alltid en begränsad retorik och gillar förenklade slagord – sina egna slagord givetvis.
J P Sartre skriver där:
”Detta forum har ett antal DISKRIMISTER som sida upp och sida ner anklagar alla som inte tycker som de och anklagar alla som ifrågasätter den sanning de anser de med rätta har abonnemang på. Utan att vara sverigedemokrat ställer jag mig bakom det partiets försök att bli behandlad som de förtjänar, som ett demokratiskt politiskt parti.”
Alltså, använd från och med nu den nya termen och kalla dessa ohederliga debattörer för sitt rätta namn, nämligen:
DISKRIMISTER
st, st, av, pcf, bt, bt, db, db, db, gd, gd, ek, ek, ek, ne, ne, ne, mn, mn, mn, mn, al, al, bk, bk, ln, ln, dm, svt, svt, nm, nm, svt, svt, ft, ft, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, sr, kj, kk, cc, ha, ai, kt, dn, dn ,dn, dn, svd, svd, svd, svd, ex, gp, gp, gp, gp, gp, smp, smp, smp, sd, sd, sd.
Aktualia 
Senaste kommentarer