Oslo och Sveriges framtid

I kölvattnet efter de avskyvärda terrorattackerna I Oslo, har de förutsägbara hatpredikningarna mot dem som kritiserar Sveriges migrationspolitik redan börjat. Det är slöseri med tid att citera dem. Dock kan vi nu se att hatpredikanterna som försöker dra fördel av massakern i Oslo vanligen var väldigt snabba att säga att självmordsbombaren i Stockholm var en ”galen enstöring” som inte representerade islam. När en lika ”galen enstöring” slår till, som råkar vara kritisk till invandringen, så är plötsligt alla som har yttrat kritiska ord om invandringspolitiken lika skyldiga.

Vänsterns hatpredikanter är lika iögonfallande tysta om häktningarna i Danmark av islamister – dessutom svenska invånare – som planerade ett terrorattentat mot en dansk dagstidning.

Terrorism är terrorism, precis som totalitarism är totalitarism. Det spelar ingen roll vem galningen i Oslo var innan han drog igång sitt raseri – så snart som han hade utlöst bomben överskred han samma gräns som islamisterna överskred den 11 september, eller i Madrid 2004 eller i London 2005. Han använd människorna runtomkring sig som verktyg för en ideologi. Precis som islamisterna predikar hat genom att döda otrogna, predikade Anders Breivik hat genom att döda människor som var lika oskyldiga som offren i tvillingtornen i New York eller på pendeltåget i Madrid.

Och precis som jihadisterna i Irak har använd islam som en ursäkt för att döda oskyldiga irakiska barn, använde Breivik sin nationalism som en förevändning att släcka livet på sina egna landsmän. Om vi för en stund höjer oss över terrorismens fasa, kan vi se ironin i detta: jihadisterna, som påstår sig strida för en renodlad islamisk stat, dödar muslimska barn i ett muslimskt land; Breivik, som tydligen ville slåss för ett helt och hållet norskt Norge dödade norska barn.

Det skulle inte behöva påpekas, men jag gör det ändå: varje liv är okränkbart. Från sin plats i livmodern till den gamla kvinnan på sjukhem vars liv försätts i fara av ett regeringsstyrt, underfinansierat hälsovårdssystem. Det spelar ingen roll om det är jihadister som dödar muslimer, kristna eller någon annan. De är lika omänskliga. Detta gäller även för Breivik: det spelar ingen roll vem han dödade. Han är en simpel terrorist.

Etablerade svenska media har redan börjat utnyttja terrorattentatet i Oslo, och det är nästan självfallet att Reinfeldt, på ett eller annat sätt, kommer att förknippa Sverigedemokraterna med detta attentat. Sådant är det politiska klimatet. Det kommer vi att få leva med fram till den dag folket väljer en annan riksdagsmajoritet 2014. Vad folk förhoppningsvis inte ska tvingas leva med är en upptrappning av politiskt motiverade brott mot sverigedemokratiska politiker. I skuggan av de hemska händelserna i Oslo får vi inte glömma den lågfrekventa, men oförsonliga terrorism som vänsteraktivister riktar mot sina politiska motståndare.

Vi får inte glömma de sverigedemokratiska politiker som har anfallits i sina hem och ute på stan när de utövat sin rätt till yttrandefrihet. Vi får inte glömma den bomb som polisen fann på ett sverigedemokratiskt möte i Södertälje under förra årets valkampanj.

Igen: terrorism är terrorism. När någon visar likgiltighet inför andra människors liv vid spridandet av sin egen politiska agenda, så är denna person en terrorist. General Hassan, en läkare i den amerikanska armén, som dödade 13 personer på en militärbas i Texas 2009, gjorde det i islams namn. Anders Breivik dödade människor med en anti-islamistisk agenda. De är båda terrorister och förtjänar att behandlas som sådana.

Vi får hoppas att detta förnuftsmässiga resonemang är tydligt nog och kan anammas av alla. Men vi väntar ännu på att vänstern ska ta sitt ansvar. Osloattentaten kommer att vara ett lackmustest för dem: är de vänsteraktivister som för ett lågintensivt politiskt krig mot kritiker av svenska migrationspolitik villiga att erkänna att terrorister alltid är terrorister? Är de villiga att hålla med om att livet är okränkbart och att ingen ska offras i en ideologis (eller religions) namn?

Sven R Larson, fil.dr.

Följ min blogg med bloglovin

De farliga makthavarna

Den 4 maj utkommer dansken Mikael Jalvings nya bok ”Mig og Muhammed”. I intervjun i denna länk utförd av Lars Hedegaard beskriver Jalving sitt uppvaknande ur sitt bekväma och bekymmersfria liv till att få insikt om vad som håller på att hända med samhället, att det fria ordet i allt högre grad inskränks och hur vi i väst förnekar detta, De väljer att ”skjuta pianisten”, dvs. att beskylla dem som tar upp detta fenomen för att vara främlingsfientliga i stället för att ta reda på fakta. Jalving bloggar även i Jyllands-Posten, för er som vill läsa mer av honom.

Jalving pekar på det som i Sverige har kommit att kallas för beröringsskräck. Denna är viktig att belysa ur en psykologisk aspekt, då förklaringen till den kan ge en orsak till varför den politiskt korrekta intellektuella eliten fungerar som den gör. När företeelser i samhället analyseras kokar allting slutligen ned till de psykologiska faktorer som kännetecknar människan.

Mikael Jalving säger i intervjun med Lars Hedegaard:

Vi måste komma ihåg att de intellektuellas insats under 1900-talet inte har varit någon framgång, tvärtom. Det finns inget slut på de grymheter som har intellektuell legitimitet, och de lögner som de har bidragit till att sprida utomlands. Tänk bara på de totalitära ideologier som har motiverats av intellektuella, filosofer, konstnärer, forskare, journalister. Intelligens eller hög utbildning är ingen garant mot fanatism och extremism. Det är bara något som vi, den utbildade och pladdrande klassen tror.

På Snaphanen.dk kommenterar pseudonymen Julia Caesar detta på följande vis:

”Till hans ekonomiska, kulturella och sociala perspektiv vill jag foga ett psykologiskt.
Högutbildade, intellektuella människor – den akademiska och politiska eliten – har ofta de starkaste psykologiska försvarsmekanismerna. Deras intellektuella utveckling har skett på den känslomässiga utvecklingens bekostnad. Hjärna har skilts från hjärta, ibland till den grad att hjärna och hjärta inte kommunicerar med varandra utan är åtskilda inom personligheten.

Under tidig barndom grundlägger vi våra psykologiska försvar utifrån vad vi behöver för att överleva. I en känslokall, ensidigt intellektuell miljö grundläggs intellektuella försvar, samtidigt som intellektuell förmåga och prestationer belönas. I en miljö där alla sorters känslor får finnas har barnet – väldigt förenklat uttryckt – möjlighet att utvecklas till en harmonisk person utan invalidiserande psykologiska försvar.

Det är inte svårt att se att de styrande eliterna i påtagligt hög grad utgörs av känslomässigt handikappade personer med glapp mellan hjärna och hjärta. En höggradigt intellektuell identitet med starka psykologiska försvar är för sin existens beroende av rigida tankesystem som till stor del bygger på illusioner. Man kan se dem som en sorts psykiska korsetter som förhindrar ångest och håller personen uppe.

En sådan illusion är uppfattningen om den världsomfamnande Godheten, det vill säga tron att vi är skyldiga att ta hand om världens samtliga nödlidande människor – vilket inte är möjligt. Den sortens illusion kan bland annat ses hos företrädare för vänsterpartier, Amnesty, Röda Korset, Rädda Barnen och andra. I själva verket är det fråga om en patologisk godhet, eftersom den inte är äkta utan kännetecknas av att den betalas av andra än själva godhetsutövarna.

Ytterst handlar det om att bedöva och gottgöra en skuld som många intellektuella personer känner för att de existerar och – vilket de upplever som ännu värre – har det bra.

De här faktorerna är en av orsakerna till att stora delar av samhällets högutbildade elit omfamnar totalitära ideologier som marxism-leninism och islam. De totalitära tankesystemen erbjuder en lättnad i friheten från självständigt tänkande. Dessutom erbjuder de en känsla av kontroll, vilket kan kännas lockande om man anar att man bär på nedtryckta och förbjudna impulser och känslor.

För den intellektuella elit som det här handlar om passar det perfekt som handen i handsken att förneka sin egen kultur och praktisera ett nationellt självhat. Känslan för det egna landet och den egna kulturen är, som Roger Scruton skrev nyligen, en förlängning av känslan för det egna hemmet. Eftersom många intellektuella har hämmats i sin känslomässiga utveckling har de aldrig frigjort sig från föräldrarna och hemmet utan befinner sig i ett permanent pubertetsuppror mot hemmet och familjen. Detta uppror överför de på sin kultur och sin nationella tillhörighet.

Slutsats: Vi ska inte vänta oss att den högutbildade intellektuella eliten ska gå i spetsen för en sund samhällsutveckling. De bär i många fall på psykologiska mekanismer som hindrar dem från att se och tänka klart.”

Makteliten och de intellektuella står alltså inte för lösningen, utan är en del av problemet. Flagranta exempel är ledande politiker som uttalar sig nedlåtande om Sverige och svenska seder:

Reinfeldt: ”ursvenskt är endast barbariet”
Sahlin: ”Vi har midsommar och såna töntiga saker”

… och sist men inte minst, EU-minster Birgitta Ohlsson, som gärna ser att Sverige avskaffas!

Danmark är ett föregångsland som borde tjäna som förebild för Sverige. Det är uppenbarligen där den pluralistiska debatten finns.

Följ min blogg med bloglovin