Vilks intervjuad i Studio Ett

Den 20 maj 2010 deltog Lars Vilks i Studio Ett. Klicka här för att gå vidare till länken för lyssning.

Nedan följer en transkription av vissa intressanta delar av intervjun, som, till att börja med, handlar om konstprojektet och hur allt tog sin början i Tällberg.

Cirka 7:53 minuter in i programmet börjar en intressant del. Man dristar sig till att diskutera det kontroversiella mångkulturella samhället och Vilks tidigare uttalanden i denna fråga.

Andreas Malm säger i en inspelning av en tidigare intervju:
– Jag anser att Lars Vilks är en rasist. Han har uttryck saker som att det finns så många muslimer i Sverige.

Vilks säger att det är ett tragiskt drag hos Andreas Malm att han tar meningar och bryter ur sitt sammanhang och ger de ett nytt innehåll.

– I en intervju för Aftonbladet sa jag att vi har för många muslimer i förhållande till de resurser vi har för integrationen. Man lyckas inte med integrationen. Det kan inte ses som något speciellt sensationellt. Det är ju rätt många överens om att vi inte har något bra integration.

– Vad menar du med att du inte tror på det mångkulturella samhället?

– Vi har en kultur och den är svensk. Men man har inte kunnat komma överens om vad svensk kultur är. Det borde egentligen vara förhållandevis lätt när vi är ett begränsat land med lång tradition. Den muslimska kulturen är från många länder och olika delar av världen, olika sammanhang och olika inriktningar. Men på en amatörmässig nivå kallar man alla muslimer för EN muslimsk kultur och man ser ut en religiös ledare som deras företrädare. Man får då en lustig bild av vad detta skulle vara för någonting.

– Vad är då ditt alternativ?

– Man måste föra fram att det finns många olika inriktningar. Framför allt ska inte fanatikerna, fundamentalisterna, bestämma och ha att göra med vad som kännetecknar den muslimska kulturen.

– Men är inte just det ett mångkulturellt samhälle att man ska ha många inriktningar och att man ska kunna leva sida vid sida?

– Det blir svårt att förstå när man övergår till att visa förståelse för en muslimsk mobb som skriker svin och gris till mig på en akademisk föreläsning innan jag ens ha börjat.

– Men du ifrågasatte det mångkulturella samhället?

– Problemet är inte alla kulturer utan när man skapar en bild av vilka kulturer vi har. Det centrala är vilka spelregler som ska gälla för samtliga. Då vacklas det och man vill inte riktigt tala om vad som gäller i samhället. Det tycks vara så att många muslimer har fått uppfattningen att man tror att man har rätt att föra fram sina egna åsikter och få dem fullt ut godtagna.

Journalisten ställer tillspetsade frågor som om det t.ex. är rätt med enskilda badtider eller ej för muslimer. Vilks tycker det är taktiskt olyckligt att dra fram denna fråga. Det skapar en stor ovilja bland folket. Man ska vara restriktiv med den sortens saker. Det handlar om ytterlighetsgrupper som inte representerar hela gruppen. Man ska vara restriktiv för undantag och komma överens om vilka regler som gäller.

– Heltäckande burka kanske socialt inte är helt lyckat. Det blir lätt lustigt. Man får ha restriktioner för det, men jag är inte för att lägga mig i hur folk klär sig.

– Tack Lars Vilks, kontroversiell konstnär, och upphovsman till den omdiskuterade rondellhunds som bl.a. gjort att han hotats till livet och utsatts för attentat.

Det är intressant att reportern måste sälla sig till de politiskt korrekta och lägga till att Vilks är ”kontroversiell”, något som han inte skulle behöva vara om Sverige hade följt de råd Vilks själv ger under intervjun, nämligen att tala om vilka regler som gäller i Sverige och påtala att dessa måste man acceptera.

En annan intressant observation är, vilket framgår av den indignerade ton och det panikslagna röstläge journalisten intar när just den frågan ställs, nämligen att det ÄR oerhört kontroversiellt att vara emot det mångkulturella samhället. Min medelbara följdfråga blir: när ska denna mentala låsning släppa hos det svenska etablissemanget?

Sveriges uppgång och fall – om ”Välfärdsåren” av Göran Hägg

Med igenkännandets leende är det en ren fröjd att läsa Göran Häggs bok ”Välfärdsåren, svensk historia 1945-1986”. Att Hägg är uppväxt i de områden som jag själv till viss del rörde mig i under min uppväxt gör boken än mer underhållande. Dock är det inte bara förnöjsamheter som erbjuds.

Intressanta orsakssammanhang till nutida egenheter får sig en grundlig genomlysning. Skildringen av dagens vänsterorientering som genomsyrar svenska media och svensk politik ger en god grund för att förstå hur Sverige kunde bli det mest lyckade socialistiska projektet i världen. För den historiska bakgrunden läs här.

Dåtidens politiker insåg att det skulle vara svårt att socialisera storföretagen, varför man valde att socialisera befolkningen, något som inte rönte något större motstånd. Klasskillnader utjämnades och i takt med välfärdssystemets utbyggnad steg skatterna till svindlande höjder.

Hägg behandlar även immigrationspolitiken, som fram till mitten av sjuttiotalet grundades på arbetskraftsinvandring. Hur politikområdet utvecklades därefter lämnar han dock utan närmare kommentarer.

Från att ha haft en tillväxt som före sjuttiotalets oljekris översteg dagens ostasiatiska tillväxtekonomier till att bli ett intetsägande, perifert land med oöverstigliga problem, sammanfattar Hägg Sveriges uppgång och fall på följande sätt:

Genom de förändringar som tog sin början i oredan efter Olof Palmes död har Sverige förvandlats till en obetydlig, råvaruproducerande lydstat i Europas utkant, utan fungerande eget försvar och utan egen utrikespolitik, med en levnadsstandard lägre än Italiens, sämre sociala förmåner för dem som verkligen behöver sådana än i övriga Norden, med långsam tillväxt och låg produktivitet, präglad av samma ökande klyftor, politiska vilsenhet och misstro mot överheten som i jämförbara randstater i Syd- och Östeuropa. Ingenting gör i dag Sverige unikt.

I avsnittet ”Efter sammanbrottet” försöker Hägg att presentera orsaker till landets läge. En vanlig förklaringsmodell är, säger han, att vi ”levt över våra tillgångar”. Riktigt hur det skulle ha gått till förklaras aldrig, säger han. Hans egen analys är:

Bara den mycket naive kan tro annat än att sjukexplosionen är en följd av missbruk av systemet. Orsakerna finns dock i sammanbrottet för välfärdsmodellen i övrigt. Under välfärdsstatens glansdagar existerade knappast problemet.

Hägg ger fyra delförklaringar till bidragsberoendeexplosionen:

1. En orsak är upplösningen av den allmänna moral på vilken välfärdsideologin vilade.

2. En annan är nonchalans och bristande kontroll från myndigheter som tappat tron på sin verksamhet.

3. En tredje är övergivandet av sysselsättningsmålen, vilket gör bidragsberoende till själva grundsituationen för många och ”valet” av bidragsform till en strategifråga för den marginaliserade individen.

4. En fjärde, vad gäller just sjukbidragsdelen, en strävan från regeringen att dölja en del av den i det nya, inflationsbekämpande systemet nödvändiga strukturarbetslösheten. Att vi inte har råd med detta någon längre tid är självklart. Särskilt inte om de som står utanför arbetsmarknaden ändå genom ivrigt jobbsökande ska kunna bidra till sänkta lönekrav och lägre inflation. Det sista fundamentet i den generella välfärden kommer därmed att raseras.

Trots Häggs polerade framställning, ger han ofta svidande nålstick och lyckas påvisa orsakssammanhang som många politiker än idag konsekvent förnekar eller försöker undanhålla. Att ge en rättvisande bild av denna omfångsrika och läsvärda bok på 454 sidor är omöjligt. Boken är oerhört läsvärd och låter läsaren själv dra slutsatser som det sannolikt inte fanns utrymme att utveckla i denna, redan tjocka, bok.

Följ min blogg med bloglovin

I kölvattnet efter attacken på Vilks

Angreppet på Lars Vilks har redan tagits upp på många bloggar. Jag har valt att lägga ut det på min engelska blogg där bloggposten rönt stor uppmärksamhet internationellt.

På hemmaplan känner jag mig så tilltufsad av händelsen att jag har svårt att finna ord. Plötsligt blev allt ett vacuum. Apatiskt surfar jag runt och tar del av andras texter och kommentarer. Mycket klokt har skrivits och sagts. Men det är som om luften med ens gick ur vårt fina samhällsbygge. Det föll som en sufflé.

Givetvis tar jag en absolut ställning mot den gapande mobb som attackerade Vilks och som förnekade övriga åhörare att ta del av föreläsningen. Religiösa fanatiker av denna kaliber, är svåra att föra en dialog med då de förbehåller sig rätten att med Guds – eller här Allahs – goda minne – pådyvla andra, eller som det finare kallas, missionera den enda rätta tron.

Ett stort problem i villervallan är att Sverige är det mest sekulariserade landet på jorden. Det som då blir resultatet är detsamma som att blanda olja och vatten. Att försöka införa medeltida religiösa sedvänjor i detta land kommer aldrig att gå vägen. Det stadiet har Sverige redan gått igenom och passerat för länge sedan.

Tittar man närmare på videoklippen från föreläsningen kan man i tumultet skönja två kategorier. De som högröstat vrålar och agiterar och de som sitter häpna, överkörda och fullkomligt mållösa. De senare representeras av fredliga och icke-fanatiskt religiösa personer som gått hit för att ta del av Vilks infallsvinklar på yttrandefriheten i konsten. De förvägrades detta av den andra kategorin närvarande. Titta noga här och märk själv.

Det vi alla väntar på nu är att politikerna tydligt tar avstånd från dessa angrepp på demokrati och yttrandefrihet. Dessutom bör de i likhet med medierna svara på frågan om man per automatik klassas som islamofob om man tar ställning mot denna skränande pöbel och för yttrandefriheten.

Som det ser ut i nuläget är tystnaden från etablissemanget öronbedövande. Hur lång tid ska de ta på sig för att ta ställning i frågan?

Följ min blogg med bloglovin

Ensamkommande propagandabluff

Skulle de få köpa ut på Systembolaget eller ej?

De “ensamkommande flyktingbarnen” är en statlig propagandabluff som okritiskt förs vidare av massmedia utan minsta analys eller ifrågasättande. Det handlar om unga män upp till 30-årsåldern som saknar asylskäl men ändå söker asyl som ”minderåriga”, eftersom det är det lättaste och snabbaste sättet att ta sig in i Sverige.

Så fort som den unge mannen (var är flickorna?) har fått PUT, permanent uppehållstillstånd, återuppstår släkten mirakulöst ifrån de döda och flaggar upp sig som anhöriginvandrare. I de fall som Merit Wagers ”miggor” (tjänstemän på Migrationsverket som lämnar anonyma lägesrapporter) återger handlar det om 16 anhöriga på tre ”ensamkommande”, alltså mer än 5 anhöriga per person, vars försörjning inte garanteras av staten, utan belastar kommunernas socialbidragskostnader.

Dessa anhöriga är ofta analfabeter och kommer aldrig att kunna försörja sig själva. Istället långtidsparkerar de sig på kommunernas socialbudgetar för bidragsförsörjning livet ut. De kräver alla förmåner av Sverige utan att ge någonting tillbaka. Det är inte underligt att majoriteten av kommunerna vägrar ta emot den här gruppen.

De kommer undantagslöst till Europa med hjälp av kriminella människosmugglare som tjänar grova pengar på sin verksamhet. För att komma hit betalar de i regel motsvarande 100 000 svenska kronor. Det rör sig alltså alls inte om några utblottade stackare som kommer hit. Genom att Sverige urskillningslöst tar emot dem bidrar alltså Sveriges regering och myndigheter till en världsomspännande kriminell verksamhet.

I Norge har tandanalyser visat att 93 procent av de unga männen ljög om sin ålder och var betydligt äldre än de uppgav, i vissa fall tio år äldre. Där skärper man nu reglerna och ger tillfälligt uppehållstillstånd, TUT, tills ”barnet” fyller 18 år. Då skickas det tillbaka till hemlandet.

När Norge nu har ändrat sina regler är landet plötsligt inte lika attraktivt längre, och flyktingsmugglarna väljer andra resmål. Detta innebär ett ännu högre tryck på inflödet till Sverige. Sverige kommer att få ta emot ännu fler. Och ännu fler. Och ännu fler.

Danmark tog emot 469 personer i den här gruppen under 2009. Till Sverige kom 2 250. Det är en mångdubbling på bara några år. I år räknar Migrationsverket med minst 3 000, och istället för att ta itu med insmugglingen överväger regeringen en tvångslag för att tvinga kommunerna att ta emot “barnen”. Man planerar alltså att köra över den kommunala självbestämmanderätten, som är grundlagsstadgad, för att fortsätta med denna vanvettiga hantering.

Varje “barn” kostar 1 900 kr/dygn = 693 500 kr/år. Till detta kommer kostnader för skola, (64 300 kr/år och gymnasieelev), god man, vård, dagpenning med mera. Samt en grundersättning till kommunen på 500 000 kr för att “underlätta mottagandet samt öka kvalitén”. Kostnaden hamnar alltså på minst 1,3 miljoner kr per “barn” och år.

Det tycks finnas en outsinlig pengakista att ösa ur när det gäller så kallade flyktingar, medan alla svenskar får vidkännas nedskärningar, minskade pensioner och andra försämringar.

De sju riksdagspartierna tror att de ska komma undan med den här politiken. De vägrar att ens diskutera den. Låt oss göra dem grundligt besvikna!

Följ min blogg med bloglovin