Tryckfrihetssällskapet i Sverige grundat 2012-01-31

Bättre sent än aldrig! Här kommer en sammanfattning från Tryckfrihetssällskapets första möte. Även om föreningens tillblivelse har tigits ihjäl i gammelmedia, har det redan återberättats på andra bloggar i form av videoklipp. Då de danska och norska klippen kan vara svåra att förstå och uppfatta, kan denna sammanfattning vara en hjälp.

Ingrid Carlqvist, sällskapets grundare och ordförande, höll ett inledningsanförande där hon redogjorde för de grunder som låg bakom beslutet att starta en svensk avdelning av Tryckfrihetssällskapet.

Lars Hedegaard, Danmark
Lars informerade om det danska tryckfrihetssällskapet är öppet för alla som kämpar för att tryckfrihet ska råda. Man behöver inte vara professionell skribent eller skapa skrivna alster. Demokrati råder på så sätt att medlemmarna väljer styrelsen.

Sällskapet angriper alla typer av hinder för tryckfrihet och yttrandefrihet. Dock har man insett att man inte orkar hålla emot på alla fronter så just nu koncentrerar man sig på den yttrandefrihet som introduceras i samband med införandet av multikultur. Multikultur fungerar inte någonstans och det har visat sig att speciellt muslimer är omöjliga att integrera i ett samhälle med sekulära, västliga värderingar.

Etablissemanget har uppmärksammat problemen och dess lösning på problemet är att försöka tiga ihjäl det och den som försöker bryta tystnaden stigmatiseras. Multikultikollektivet kan säga vad som helst utan att bli anklagade för något, men det omvända gäller inte om man kritiserar multikultiagendan.

Ett samhälle som inte kan lösa sina inre problem är ett vacklande och svagt samhälle. Ett samhälle utan yttrandefrihet är per definition ett svagt samhälle. Yttrandefrihet är alltså helt avgörande för Sveriges och Europas framtid. Utan den kommer samhällets ursprungliga värdegrund att falla samman och då uppstår kaos och förödelse.

Gunnar Sandelin
När Gunnar skrev artikeln ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” (i vars rubrik det egentligen skulle stått ”invandringen”), blev han utfryst av etablissemanget. Sanningen om invandringsproblemen är ingen populär följeslagare bland politiker och journalister. Gunnar Sandelin kritiserar politiken, inte personerna.

Vi har idag en invandring förklädd till asylinvandring och flyktinginvandring. Av dem som kommit sedan 1980 är ca 7 procent flyktingar enligt FN:s Genèvekonvention. Klumpar man ihop dem med s.k. skyddsbehövande så hamnar man på ca 30 procent. Sedan 1980 har det kommit ca 600 000 ”anhöriga”, men man vet inte vem som är anhörig till vem.

Gunnar har jobbat på Aktuellt. När han försökte räta upp rapporteringen där fick han beskedet att det inte alls skulle bli tal om det. Aktuellt skulle ”stå på de svagastes och mest utsattas sida”. Man får absolut inte släppa anden ur flaskan för då kan Nisse i Hökarängen börja undra. Reportagen ska vara så att folk gråter framför TV:n, fick Gunnar lära sig där.

Enligt Gunnar kan folk i allmänhet inte ta ställning i invandringsfrågan, helt enkelt för att de inte vet. Så vill nyhetsredaktörer och liknande att det ska fortsätta att vara.

Alla områden har reportrar med specialkunskap, t ex ekonomi, sport, politik, osv. Multikultijournalisterna saknar totalt kunskap om det de skriver om och är således i händerna på bl.a. sina chefer. De måste t.ex. hålla absolut tyst om invandringens kostnader.

Regeringens egen utredare kom för några år sedan fram till att nettokostnaden var minst 60 miljarder per år. Nya beräkningar tyder på att det nu snarare är 100 miljarder per år. Det är halva sjukvårdsbudgeten.

Merit Wager presenterar på sin blogg ett antal missförhållanden som hon får från forna kollegor på migrationsverket. Dessa ”miggor” skriver till henne, helt ovetande om varandras existens, liknande historier om de fruktansvärda missförhållandena som råder på migrationsverket. Det är oerhört allvarligt att ingen vågar ta upp detta officiellt.

I Sverige råder en mental stalinism. Alla måste hela tiden vakta sin tunga.

Gunnars tidigare kollegor vågar inte äta lunch offentligt med honom, ty de kan bli sedda och då blir de bannade av sin omgivning och sina chefer.

Gunnar får många samtal från frustrerade och rädda människor. Några exempel är:

• Reportrar som vill skriva vissa sanningar, men som inte får för sin chef.
• En präst som inte vågar kritisera islam i rädsla för hur kollegorna kommer att reagera.
• En riksdagsman som inte våga tala om vad han vet, hemma.
• Lärare som inte vågar gå till rektorn för att berätta att han blir kallad rasist av eleverna ty då kommer han att anklagas för att sprida främlingsfientliga åsikter.
• En mamma som inte vågar tala om för sina barn att hon röstar på SD.

Gunnar fick ett jobb på SCB och allt var klart med anställningsvillkor. Då bestämmer Stefan Lundgren, chef på SCB, att han inte får börja där eftersom han skrivit artikeln ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna”.

Julia Caesar måste skriva under pseudonym eftersom hon är journalist och blir av med jobbet om det kommer fram att hon har fräckheten att berätta sanningen.

Personer som är för multikulti slipper försvara sina ståndpunkter för de är så goda. Därför blir det ingen debatt.

Yttrandefrihet är en färskvara som måste återvinnas kontinuerligt.

Mikael Jalving, Danmark, journalist på JP, författare, debattör, skrivit boken ”Absolut Sverige”
Ett litet gäng starka människor kan starta något stort. Mikael hoppas att tryck- och yttrandefrihet kan bli verklighet i Sverige.

Mikael tycker om Sverige med sin storlek, det skiftande klimatet, den mångfaldiga naturen och svenskarna som bor här. Svenskarna har en inbyggd förmåga att enas och ta beslut i flock. Denna kompromissförmåga och viljan att lösa problem gjorde att Sverige ett tag var ett blomstrande land.

Sverige och Danmark har en liknande historia de senaste 400 åren, ett liknande språk, men i Sverige är det väldigt tyst. Det är inget nytt fenomen ty det har skrivits om detta för hundra år sedan, för 40 år sedan och för 30 år sedan av utländska skribenter.

Jo, det pratas, men mest om oväsentligheter och diskussionen och debatten om de viktiga ämnena lyser med sin frånvaro. Alla flyttar mot mitten för att inte sticka ut.

En annan egenhet med svenskar är att de har en otrolig framtidsoptimism. Varför är framtiden så vacker? Historien är ointressant, speciellt inom politiken. Man är ”rationell” när man bara diskuterar framtiden. T o m nutiden glöms bort.

Vidare odlar svensken sin orgie i godhet. Svenskarna är godast i världen och internationella och globaliserade. Sverige har alltid varit neutralt i alla lägen och för den händelse att det inte går att vara neutral så blir Sverige vilset.

I Sverige förekommer det inga problem med invandringen. När den stora utvandringen skedde så dränerades Sverige på kompetens. Det är samma sak nu med invandringen, men nu späs kompetensen ut istället.

Vidare innehar Sverige förmodligen världsrekordet i feminism. Det beror på att marxisterna har infiltrerat varje politiskt parti och genusvetenskapen genomsyrar allt och alla i landet.

Feminismens vurmande för matematisk likhet på alla sätt gör egentligen, med alla sina kvoter, kvinnor till en bytesvara som om de vore fisk.

Sverige har en specialvariant av solidaritet. Man ska vara i minoritet, annars blir de ingen solidaritet. Tillhör man en majoritetsgrupp så är man nästan lite skum. Detta har inneburit att grupper som PLO, Hizbollah osv. får en solidaritet som de definitivt inte förtjänar. Minoriteter undgår också kritiska granskningar av journalister och polis.

Fatalismen i Sverige innebär att man tror att man kan hantera vadsomhelst. Vi kan integrera alla. Vi klarar alla. Denna kooperativa fatalism har lett till en negativ tystnadsspiral. Enligt Hans Zetterberg formas huvudsakligen landet av de som håller med, inte av dem som säger något om verkligheten. Man lär sig vad som kan och vad som inte kan sägas. Men när mikrofonen stängs av kommer de verkliga åsikterna fram.

Alla vet att Sverige inte klarar problemen med MENA-invandringen, men få vågar berätta det alla vet.

Hans Rustad, Norge, journalist, ägare av bloggen document.no
I de nordiska länderna, men speciellt i Sverige så går man som katten runt het gröt. Ingen vågar säga vad alla vet.

Hans var en stor beundrare av den skicklighet och arbetsamhet som präglade landet förr. Nu har Sverige och svenskarna gett upp sig själva och sin identitet. Det är djupt tragiskt.

Dagens politiska korrekthet kommer att gå över, men frågan är hur stor skadan kommer att bli och hur lång tid det kommer att ta att reparera den.

EU pratar och pratar, men inget händer. Vi har tydligt en ”Crisis of the liberal mind”, och det finns ingen motpol till stolligheterna.

I fallet Breivik så hittade media ingen direkt orsak så då var det ”högerns” fel.

Mycket erfarna rättspsykiatriker konstaterade att ABB inte var tillräknelig. Polisen konstaterade efter noggranna undersökningar att ingen organisation låg bakom detta vansinnesbrott.

Det innebär att medierna hade fel, igen. Det tål de inte så de tvingade fram ytterligare en undersökning av ABB:s mentala tillstånd för att ändra den redan konstaterade sjukdomsbilden. Om polisen i Norge hade trott eller böjt sig för massmedia så kunde det blivit riktigt otäckt.

Det går att blunda för verkligheten ett tag, men till slut drabbas även den mest envetne förnekaren av verkligheten. De vet innerst inne om det själva, så varför ljuger man?

xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx xx